Förra veckan gick vi på en ny grej tillsammans med Daphne och Leo; en musikklass på JCC (Jewish Community Centre, som ligger ett stenkast från oss och som har superfina faciliteter när det gäller barn- och bebisaktiviteter). Alice-sprallis älskar musik och instrument och läraren var bra, så det kommer nog bli ett återkommande inslag för oss. Vi hade också en playdate hemma hos oss, med Daphne, Sabine och Lotta med småttingar, vilket var trevligt såklart. Och så var vi på lekgruppen på Calvary (vår presbyterianska kyrka på Fillmore – vad tusan nu presbyteriansk betyder? snart kanske jag blir varse, dock, för Dave som håller i lekgruppen verkar köra en hårdsatsning just nu för att få mig och Linus att börja gå på deras mässor, hmm). Daphne och Sabine gjorde oss sällskap också, samt en annan jättetrevlig mamma som heter Lisa.

Och visst ja, Keehae hängde ju med till Calvary också – Linus chefs fru, alltså, som har en dotter i samma ålder som Alice och en liten nyföding dessutom. Bebisen har jag dock inte träffat än – han var hemma med sin baby nurse. Det där med att ha en 24 hour baby nurse, som bor hos en i några månader efter förlossningen och tar hand om allt som har med bebisen att göra, är ett ganska intressant fenomen. Det förekommer väl knappast i Sverige? Hyfsat vanligt här, dock – folk refererar till det som att ha en ”New York style baby nurse”. De flesta flygs in från östkusten eller från LA, för det blir tydligen billigare än att anställa någon från San Francisco (som är dyrast i landet när det gäller childcare). Och det är ett måååste att de stannar tills bebisen kan ”sömntränas” så att den sover hela natten sedan. Lite annan syn på nyfödingar här än där hemma, får man nog säga. 250-300 dollar per dag får man räkna med att hosta upp för ett sådant arrangemang. Hursomhelst så var det kul att träffa Keehae igen, såklart – hoppas jag får träffa lilla bebisgosemysesnutteplutten snart också. Myyys! (Hmm, verkar som att jag är redo för en ny graviditet minsann? Känner starka bebis-cravings helt plötsligt. BEBIS! Jag vill ha en bebis! Jag kanske tar Keehaes?)

Vad mer? Jo, vi har ju hängt i parken, såklart. Med Daphne & co. Både Alta plaza och Lafayette. Och så har vi varit på den där åtråvärda lekgruppen på Stretch (en av de preschools vi ansöker till, vars playgroup eventuellt kan förbättra våra chanser att komma in). Jag var en aning nervös första gången jag var där, faktiskt – kände att jag var tvungen att göra ett gott intryck, och babblade på lite väl mycket, tror jag, av ren stress. Försökte bland annat skoja med ett par av de andra mammorna om den afrikanska hyddliknande kojan som skolans revisor (!) byggt på utegården efter att ha gått som lärling hos någon exentrisk konstnär här i stan. (Ni hör ju att det finns en del komiska poänger att plocka upp här, eller hur?) Men det gick inte alls hem. De andra mammorna stirrade på mig och sedan på hyddan, och så mumlade de något om att ”in Africa, people live in these” och ”it’s beauuutiful”. Jahaja. Men skolan verkar i alla fall superbra (i all sin helorganisk-ekologiska, naturmaterialälskande holistiska helhet) – och lärarna verkar fantastiska.

Och apropå preschools, detta outtömliga ämne som förpestar våra liv på daglig basis numera, så var maken och jag på en tour på Scandinavian School förra veckan också. Det är precis vad det låter som; en skandinavisk skola med en svensk föreståndare, som ligger i outer Sunset-området. Enda touren som Pyret var välkommen att hänga med på – yaaay; Swedish style! Skolan var jättefin, men två stora nackdelar är att lärarna bara pratar svenska/norska/danska med barnen, samt att det inte är gångavstånd från oss… En enorm fördel är däremot att de serverar lunch, vilket nästan inga andra ställen gör (barnen går vanligtvis bara några timmar per vecka, och slutar alltid innan lunch) – och det kanske skulle vara bra för lilla fröken Matkrånglare här hemma?

Vi hade några av makens gamla kolleger över på pizza och öl i veckan också. Hans gamla London-grupp – Steven, Kari och Sylvain – var över på SF-kontoret en sväng. Jag tycker också det är skojigt att träffa dem (åtminstone så länge de inte grottar ner sig i en massa jobbsnack). Allihop har barn i samma ålder som Alice, alla fruarna känner varandra – och bäst av allt: både Kari och Steven är fotointresserade, så vi hamnar alltid i långa diskussioner om utrustning och annat (varpå maken blir märkbart nervös över att jag ska bli inspirerad och känna ett skriande behov att köpa nya dyra objektiv).

Sylvain bodde förresten i California innan de flyttade till London. Han frågade hur vi trivdes här. ”JÄTTEBRA!” skrålade jag. ”Vädret är fantastiskt! Det är en jättefin stad! Man har havet precis runt knuten. Vi trivs i vårt hus och har kommit in bra i området – allt är jättehärligt!” Sylvain menade att han förstod att vår livskvalitet förbättrats avsevärt av att flytta hit, för hans egen livskvalitet hade försämrats på exakt samma punkter när han flyttade till London, hehe. Och så muttrades det lite över London-hyrorna, de trånga boendena och det sämre utbudet av sprillans färska råvaror i affärerna… Well, jag älskar ju London, men jag kan definitivt se att en flytt i östlig riktning skulle kännas som ett nedköp nu när vi bor här… Jamen, jag säger ju att jag blivit lika SF-frälst som alla andra i den här staden! Det är som en sekt som man sugs in i utan att kunna värja sig, goddammit.

Förra veckan startade Reetas och min PhotoShop-kurs också! Det var precis så roligt som jag hade förväntat mig. Massor av bra tips, och en del djupare genomgångar av sådant jag inte hade hundraprocentig koll på sedan innan. (Jag kände mig dock en smula udda som satt med en PC – varenda en av de andra hade Mac, såklart. California är verkligen Apple-territorium.) När jag kom hem från kursen babblade jag glatt på om hur roligt det varit och hur härligt det var att befinna sig i en sådan kreativ miljö och blaaablabla. Maken var däremot inte lika exalterad. Han satt och stirrade ut i luften med hålögd blick medan jag kvittrade på, och sedan frågade han med sammanbiten röst hur många kurstillfällen det egentligen var kvar. Tydligen hade Alice inte gillat att mamma stuckit iväg på egna äventyr hursomhelst, utan ställt till med ett jäkla liv här hemma under tiden. Lilla Alice-stumpan…

Och här har vi några mobilbilder från idag. Vi var en sväng på bibblan och gick sedan till den här lekplatsen i Laurel Heights. Alice gled runt som en annan bikerchick på den här hojen som hon hittade och pojkarna flockades kring henne. En ghetto style Leo ses nere till vänster, och till höger håller Alice på att kånka upp en gräsklippare i klätterställningen så att den ska få åka rutschkana.

Busrumpan testar stolar, och är mycket nöjd med att ha tagit av sig sina skor.

I första hand bloggar jag för min egen och för Alice skull. Jag gillar att skriva och jag gillar att dokumentera mina dagar på något sätt, och kanske kommer Pyret en dag att tycka att det är jätteskojigt att läsa om sig själv och om vår tillvaro? (Eller så kommer hon tycka det är aaaastöntigt, vad vet jag? Själv hade jag i alla fall tyckt det var alldeles fantastiskt om min mamma hade gjort något liknande.) Tanken är att jag ska göra en bok av bloggen så småningom också – kul att ha!

Varje dag är det ungefär 100-150 unika besökare här inne på bloggen och tassar runt. Ibland upp mot fyrahundra per dag. Jag kan se vad ni har för er, om jag vill. Vilka bilder ni zoomar in, om någon länkat hit från Facebook eller någon annan sida, vilka länkar ni själva klickar på på bloggen, vems kommentarer ni är mest intresserade av att läsa och så vidare. Tror jag till och med kan se var era ip-adresser är registrerade, faktiskt. STOREBROR SER ER! Men inte bli alldeles nervösa här nu, jag har väl inte tid att sitta och kolla sånt, heller.

Ganska ofta hamnar folk på bloggen genom google-sökningar, och det är ganska intressant att se vilka söktermer de skrivit in. Bloggens namn är såklart det överlägset vanligaste sökordet, men även mitt fulla namn leder hit. Enda gången jag googlar någons namn är väl när jag träffar en ny bekantskap, kanske, eller om jag får för mig att kolla upp vad något gammalt ex har för sig nuförtiden – så hejhej till alla nya bekanta och alla gamla ex (om det nu stämmer in på er också)!

Om vi tar oss en lite närmare titt på sökstatistiken, så kan man se att den vanligaste söktermen därefter som lett folk hit är ”möhippelekar” – det är någon ny stackare varje vecka åtminstone som hamnar här (och nu lär det väl bli ännu fler). Andra populära sökord är ”bebisar”, ”gungfår”, ”Cuba”, ”prinsessan Diana” (det är också en seglivad rackare – jag skrev något om henne apropå en bok jag läste för ett par år sedan, och sedan dess hamnar folk här till som tätt), ”julskyltning i London”, ”båttur på Themsen”, ”gravid siluett” och ”vad äts traditionellt på läktarna i Wimbledon”. Och den här, som nog är min favorit: ”korven i pimlico london”. The one and only körv, liksom! Så långt kan man ju tycka att söktermerna speglar bloggens innehåll hyfsat bra, men så tittar jag lite längre ner på listan, och ser att hela arton personer sökt på ”min ena tutte sticker ut” och hamnat här??? Vet inte hur jag ska tolka det riktigt. Och sedan blir det freakshow, med ”dvärgtjej”, ”kalv i formalin” och ”ludna öron”. Och så ”turkisk starksprit” på det. (Den som sökte på ”motsträvig chef fördelar med att köpa in ergonomiska kontorsmöbler” blev nog för övrigt en smula besviken över att hamna på min blogg, får man förmoda. Liksom de (!) som sökt på ”franska tjejer med fåglar”.)

Flitigast av besökarna när det gäller att kommentera är Nettan, som tagit sig tid att skriva inte mindre än 200 kommentarer (exakt!) hittills – applåder, applåder! Därefter kommer Ida med sina 135 kommentarer, och på tredjeplats har vi min mamma. Inte helt överraskande, kanske. 1605 kommentarer har det blivit sammanlagt. (Jag vet att alla inte är bekväma med att kommentera publikt, dock, och det gör ju såklart ingenting.)

Ålrajt, då kör vi väl tusen inlägg till nu då!

Jag träffade för övrigt en jättetrevlig finsk tjej bland de andra mammorna, Reeta, som jag genast klickade med. Klickade i dubbel bemärkelse, kan man säga, för vi fann varandra i vårt gemensamma fotointresse. Hon tipsade om en kurs i PhotoShop som hon fått i julklapp av sin man, och jag blev eld och lågor. Jag ÄLSKAR PhotoShop och sitter och grejar där rätt mycket, men jag har aldrig lärt mig det från grunden, utan bara genom att testa mig fram. Det fanns en plats kvar på kursen, visade det sig, och den knep jag. Känns jätteskojigt!

En glad liten busunge med bland annat Leo ovan, Severine och Eva till höger, och så utsikten från deras lägenhet i Pacific Heights ner mot bukten.

Det finns lite av en nidbild av mammor som träffas, eller hur? Att man sitter och skryter om sina barn och ska överträffa varandra i vems barn som ligger i täten på olika områden. Det verkar vara en populär nidbild att raljera över, det där, men jag har aldrig någonsin stött på det fenomenet i verkligheten. Förrän nu, då. Jeeeezus. Britterna, däremot, är på många sätt raka motsatsen – de tenderar i stället att nästan förminska sig själva, och driver friskt med sig själva och sina tillkortakommande, ofta på ett väldigt humoristiskt sätt.

Allt som kommer från Europa anses för övrigt väääldigt coolt här. Lite roligt, tycker jag. Vet inte hur ofta jag får höra ”Love those boots! Sooo European!” eller liknande kommentarer om något jag eller Pyret har på oss. Fina kläder? ”Soo European!” Nytt trendigt matställe? ”Such a European vibe!” Snygg inredning? ”Love the European style!” Söt liten boutique med fina barngrejer? ”It has such a European feeling to it!”

Och ska vi fortsätta prata amerikaner och britter när det gäller mode, så skiljer det sig också radikalt. Tjejerna här är verkligen California girls! Korta shorts, tjocka hårsvall, mycket college-stuk på kläderna. Killarna ska vi knappt prata om, herregud. De praktiskt taget bor ju i college-kläder. Och keps, typ. I London finns ju alla stilar, men jag skulle nog säga att den mest typiska London-looken är den där quirky, vintageinspirerade egna stilen som alla übertrendiga Brick Lane-typer kör. Väldigt långt från California girls-looken. And soo European!

Har jag missat något här, eller? Det anses alltså omanligt att betala med kort? Haha! Vad knäppt. Undrar just om det är ett amerikanskt fenomen – om det nu är något fenomen alls – eller om det är mer universellt? Någon läsare som känner sig lite lagom macho sådär får gärna upplysa mig. Min egen man kan jag inte fråga, han är alldeles för metrosexuell.

Tydligen har det varit ovanligt fint väder den här vintern, dock. De säger att det är ett ”La Niña”-år i år; motsatsen till det mer ökända väderfenomenet ”El Niño”, som leder till skyfall och oväder. La Niña leder i stället till torka och ledsna bönder. Gillar’t! (Fast idag slog vädret om ganska ordentligt, och det har regnat för första gången på evigheter, och kallt och ruggigt blev det också – så kanske är solskensdagarna över nu på ett tag?)

Två andra niñas i helgen – vi var en sväng i the wine country igen.

Gungar lite med mormor precis innan det var dags för dem att bege sig mot flygplatsen och sticka hem till Sverige igen.

När vi närmade oss arenan hamnade vi mitt i ett lämmeltåg av hockeyfans i lufsiga tröjor och kepsar med hajtryck, och väl där inne var det bara blått, blått, blått vart man än såg – som Sharks-spelarnas tröjor, alltså. (Lagets logga är för övrigt en arg haj som biter sönder en hockeyklubba så att flisorna flyger. Hrmm. Jag vet inte när den där loggan designades, men den känns inte heeelt modern. Men kanske var den jättejättejättetuff på åttiotalet?) Hajtemat kunde man verkligen inte gå miste om. När spelarna gjorde entré på isen kom de till exempel ut genom en stor hajkäft, och maskoten Sharkie gick runt i publiken och hetsade folk att skrika hejaramsor (”Oh, look, it’s Sharkie!” ropade folk och sprang fram för att få hans autograf???), och varje gång det var powerplay började hela publiken som på given signal fäkta med armarna i vad som skulle föreställa en hajmun som öppnades och stängdes (ok, såhär: sträck ut armarna framför dig, forma fingrarna i en spretig kloformation och slå sedan ihop armarna upprepade gånger i takt med den hotfulla musiken som dånar ur högtalarna - voila!).

Julius var sällskapets hockeyexpert, förstås, och lyckligtvis kunde han kasta visst ljus över vad det egentligen var som försiggick där nere på isen. ”Va? Vad hände nu?” väste jag. ”Nu blev han utvisad.” ”Sharks-spelaren?” ”Nej, kanadicken.” ”Jaha… Var är pucken egentligen?” ”I målet.” ”Jaha.” Ungefär så. Det hela påminde mig om när jag, Julius och pappa var på en fotbollsmatch i Stockholm en gång, och vi satt i en sådan vinkel mot den ena målburen att vi fångades på en stort uppslagen bild i Aftonbladet. Bilden visade hur bollen gick i mål från ena långsidan, och man ser hela publiken stå upp – i extas eller i vanmakt (det var ett derby, har jag för mig); publikengagemanget är uppenbarligen enormt, stämningen är otrolig. Ja, hela publiken står – utom en person. Hon satt i stället lojt tillbakalutad och tittade åt rakt motsatt håll. Av någon anledning. Förmodligen tänkte jag väl på något helt annat än fotboll – tankarna glider ju lätt i väg i sådana här sammanhang…

Nåväl. Det var en kul grej att gå på hockey i alla fall. Very American – mycket reklamjippon i pauserna och mycket mat, såklart. När det blev slagsmål mellan spelarna vaknade publiken på riktigt – det var helt uppenbart att alla suttit och hoppats på lite smaskigt underhållningsvåld. Det var inte mindre än fyra svenskar på isen, för övrigt – det var väl ganska bra representation? Jag hejade på dem (även om de var i olika lag, då). Det slutade med att kanadickerna vann, dock, till hemmapublikens förtret.

Linus hade egentligen också biljett, men valde att stanna hemma med Alice-sprallis i stället. Jag tror han använde henne som svepskäl för att slippa.

Vi strosade runt lite, tittade på sjölejonen som häckar på bryggorna och på de historiska gamla skeppen som ligger här, försökte bestämma oss för ett gemensamt matställe, erfor inre splittringar i gruppen, separerade på oss för att undvika härdsmälta, åt och stack sedan till downtown en sväng för att shoppa.