Späckad vecka

Korven och jag hade ett späckat schema förra veckan – som vanligt. Innan vi flyttade över till SF oroade jag mig lite för att det kanske inte skulle finnas lika mycket kul grejer att göra med Alice här som i London, samt att vi kanske inte skulle hitta några roliga mammor och småttingkompisar att hänga med på dagarna. Well, det hade jag VERKLIGEN inte behövt oroa mig över.

Förra veckan gick vi på en ny grej tillsammans med Daphne och Leo; en musikklass på JCC (Jewish Community Centre, som ligger ett stenkast från oss och som har superfina faciliteter när det gäller barn- och bebisaktiviteter). Alice-sprallis älskar musik och instrument och läraren var bra, så det kommer nog bli ett återkommande inslag för oss. Vi hade också en playdate hemma hos oss, med Daphne, Sabine och Lotta med småttingar, vilket var trevligt såklart. Och så var vi på lekgruppen på Calvary (vår presbyterianska kyrka på Fillmore – vad tusan nu presbyteriansk betyder? snart kanske jag blir varse, dock, för Dave som håller i lekgruppen verkar köra en hårdsatsning just nu för att få mig och Linus att börja gå på deras mässor, hmm). Daphne och Sabine gjorde oss sällskap också, samt en annan jättetrevlig mamma som heter Lisa.

Och visst ja, Keehae hängde ju med till Calvary också – Linus chefs fru, alltså, som har en dotter i samma ålder som Alice och en liten nyföding dessutom. Bebisen har jag dock inte träffat än – han var hemma med sin baby nurse. Det där med att ha en 24 hour baby nurse, som bor hos en i några månader efter förlossningen och tar hand om allt som har med bebisen att göra, är ett ganska intressant fenomen. Det förekommer väl knappast i Sverige? Hyfsat vanligt här, dock – folk refererar till det som att ha en “New York style baby nurse”. De flesta flygs in från östkusten eller från LA, för det blir tydligen billigare än att anställa någon från San Francisco (som är dyrast i landet när det gäller childcare). Och det är ett måååste att de stannar tills bebisen kan “sömntränas” så att den sover hela natten sedan. Lite annan syn på nyfödingar här än där hemma, får man nog säga. 250-300 dollar per dag får man räkna med att hosta upp för ett sådant arrangemang. Hursomhelst så var det kul att träffa Keehae igen, såklart – hoppas jag får träffa lilla bebisgosemysesnutteplutten snart också. Myyys! (Hmm, verkar som att jag är redo för en ny graviditet minsann? Känner starka bebis-cravings helt plötsligt. BEBIS! Jag vill ha en bebis! Jag kanske tar Keehaes?)

Vad mer? Jo, vi har ju hängt i parken, såklart. Med Daphne & co. Både Alta plaza och Lafayette. Och så har vi varit på den där åtråvärda lekgruppen på Stretch (en av de preschools vi ansöker till, vars playgroup eventuellt kan förbättra våra chanser att komma in). Jag var en aning nervös första gången jag var där, faktiskt – kände att jag var tvungen att göra ett gott intryck, och babblade på lite väl mycket, tror jag, av ren stress. Försökte bland annat skoja med ett par av de andra mammorna om den afrikanska hyddliknande kojan som skolans revisor (!) byggt på utegården efter att ha gått som lärling hos någon exentrisk konstnär här i stan. (Ni hör ju att det finns en del komiska poänger att plocka upp här, eller hur?) Men det gick inte alls hem. De andra mammorna stirrade på mig och sedan på hyddan, och så mumlade de något om att “in Africa, people live in these” och “it’s beauuutiful”. Jahaja. Men skolan verkar i alla fall superbra (i all sin helorganisk-ekologiska, naturmaterialälskande holistiska helhet) – och lärarna verkar fantastiska.

Och apropå preschools, detta outtömliga ämne som förpestar våra liv på daglig basis numera, så var maken och jag på en tour på Scandinavian School förra veckan också. Det är precis vad det låter som; en skandinavisk skola med en svensk föreståndare, som ligger i outer Sunset-området. Enda touren som Pyret var välkommen att hänga med på – yaaay; Swedish style! Skolan var jättefin, men två stora nackdelar är att lärarna bara pratar svenska/norska/danska med barnen, samt att det inte är gångavstånd från oss… En enorm fördel är däremot att de serverar lunch, vilket nästan inga andra ställen gör (barnen går vanligtvis bara några timmar per vecka, och slutar alltid innan lunch) – och det kanske skulle vara bra för lilla fröken Matkrånglare här hemma?

Vi hade några av makens gamla kolleger över på pizza och öl i veckan också. Hans gamla London-grupp – Steven, Kari och Sylvain – var över på SF-kontoret en sväng. Jag tycker också det är skojigt att träffa dem (åtminstone så länge de inte grottar ner sig i en massa jobbsnack). Allihop har barn i samma ålder som Alice, alla fruarna känner varandra – och bäst av allt: både Kari och Steven är fotointresserade, så vi hamnar alltid i långa diskussioner om utrustning och annat (varpå maken blir märkbart nervös över att jag ska bli inspirerad och känna ett skriande behov att köpa nya dyra objektiv).

Sylvain bodde förresten i California innan de flyttade till London. Han frågade hur vi trivdes här. “JÄTTEBRA!” skrålade jag. “Vädret är fantastiskt! Det är en jättefin stad! Man har havet precis runt knuten. Vi trivs i vårt hus och har kommit in bra i området – allt är jättehärligt!” Sylvain menade att han förstod att vår livskvalitet förbättrats avsevärt av att flytta hit, för hans egen livskvalitet hade försämrats på exakt samma punkter när han flyttade till London, hehe. Och så muttrades det lite över London-hyrorna, de trånga boendena och det sämre utbudet av sprillans färska råvaror i affärerna… Well, jag älskar ju London, men jag kan definitivt se att en flytt i östlig riktning skulle kännas som ett nedköp nu när vi bor här… Jamen, jag säger ju att jag blivit lika SF-frälst som alla andra i den här staden! Det är som en sekt som man sugs in i utan att kunna värja sig, goddammit.

Förra veckan startade Reetas och min PhotoShop-kurs också! Det var precis så roligt som jag hade förväntat mig. Massor av bra tips, och en del djupare genomgångar av sådant jag inte hade hundraprocentig koll på sedan innan. (Jag kände mig dock en smula udda som satt med en PC – varenda en av de andra hade Mac, såklart. California är verkligen Apple-territorium.) När jag kom hem från kursen babblade jag glatt på om hur roligt det varit och hur härligt det var att befinna sig i en sådan kreativ miljö och blaaablabla. Maken var däremot inte lika exalterad. Han satt och stirrade ut i luften med hålögd blick medan jag kvittrade på, och sedan frågade han med sammanbiten röst hur många kurstillfällen det egentligen var kvar. Tydligen hade Alice inte gillat att mamma stuckit iväg på egna äventyr hursomhelst, utan ställt till med ett jäkla liv här hemma under tiden. Lilla Alice-stumpan…

Och här har vi några mobilbilder från idag. Vi var en sväng på bibblan och gick sedan till den här lekplatsen i Laurel Heights. Alice gled runt som en annan bikerchick på den här hojen som hon hittade och pojkarna flockades kring henne. En ghetto style Leo ses nere till vänster, och till höger håller Alice på att kånka upp en gräsklippare i klätterställningen så att den ska få åka rutschkana.