Vårt bångstyriga lilla pyre har en socialt avvikande dygnsrytm, milt uttryckt. Varje natt är det vild fest i magen. Det känns nästan som att hon försöker bryta sig ut! Jag kan i och för sig förstå att det börjar bli lite klaustrofobiskt där inne.
Senaste veckan har hon inte låtit mig sova i vilken ställning jag vill heller. Jag föredrar att sova på vänster sida (vilket för övrigt ska tyda på att man väntar en pojke, enligt skrocket) – men så fort jag lägger mig till rätta börjar hon boxa och sparka frenetiskt tills jag byter sida. Numera är det alltså pyret som bestämmer i vår lilla familj. Eller som maken uttryckte det; there’s a new princess in town…
Jag är i Vadstena en sväng över helgen, och här var det 15 minusgrader idag! Stackars lilla hunden skakade som ett asplöv när vi var ute och gick vid Vättern förut (vilket dock inte hindrade honom från att äta isbitar). Såg en svan som hade frusit fast i sjön också. En skyddsjägare var på plats för att kanske behöva skjuta den, men först skulle sjöräddningen försöka ta sig ut till den med en svävare. Stort pådrag för en liten svanstackare… Det är hursomhelst jättehärligt att få uppleva ett stycke rejäl vinter innan jag sticker tillbaka till London!
Det är många patienter som kommenterar magen nu. Alltid med glada tillrop och lyckönskningar. Den vanligaste frågan jag får är om det är första barnet, och när jag svarar ja får de alltid ett särskilt glädjestrålande skimmer över sig. Jag har även fått Guds välsignelse ”till mig och mitt barn” (vi befinner oss trots allt i bibelbältet).
Det är ganska fascinerande att en gravidmage väcker så mycket glädje hos folk, även hos totala främlingar. Biologiskt betingat, månne? Jag tycker det är skojigt att patienterna vill prata om pyret, men samtidigt uppstår en liten krock mellan mitt myndiga läkarjag och mitt lyckofnissiga gravidjag som kan vara lite lurig att hantera… Men det bjuder jag på!
Ok, nu börjar jag i ärlighetens namn tröttna på att vara här, både när det gäller Eksjö och vårdcentralen. Vill tillbaka till London och maken! Jag vill kunna varva ner och bara mysa runt med kaggen nu. Vår lilla minigris bökar runt som en galning där inne och gör sig ständig påmind – ibland har jag svårt att somna på grund av hennes sprattlande… Ganska mysigt (så länge hon inte ligger och sparkar på min stackars urinblåsa, vill säga).
Katta och jag poserar med våra julkulor framför granen. Ser ut som jag har svalt både Lilla, Mellan och Stora Bocken Bruse.
Ohlala, vilken trevlig helg det har varit! Jag har varit nere i Malmö en sväng och hälsat på Katta, som också har en bulle på jäsning. Vi har shoppat jul-klappar (mest till oss själva), smidit storslagna planer inför mammaledigheten, julmyst och ätit gott.
Igår kväll var vi ute på en vietnamesisk restaurang med Fredrik, Lisa, Henrik, Nicolina och Christian. Maten var god, men personalen något udda. En ilsken liten vietnamesgubbe serverade oss högst motvilligt, och medan han hämtade och lämnade tallrikar väste han ur sig märkliga, dubbeltydiga skämt som lika gärna kunde tolkas som förtäckta hot. En trevlig kväll var det i alla fall, med mycket trevligt sällskap!
Topp 3 – hetaste samtalsämnena i personalrummet just nu:
1. Tiger Woods-skandalen. Har han levt ett dubbelliv? Jagade Elin honom med en golfklubba i högsta hugg? Borde hon ha använt en driver egentligen, och gjort slut på karln en gång för alla? Åsikterna är många och spekulationerna går heta!
2. Ullared. Är programserien förnedrande mot de medverkande? Är de medverkande värsta sortens white trash? Vad handlade du själv när du var på Ullared i helgen? Åhå, jaha, det var ett bra tips, det ska jag kika efter nästa gång, ja.
3. På delad tredje plats: Svininfluensavaccineringen, vädret och vad-har-du-i-lunchlådan-idag. Ständigt lika aktuella frågor, denna hösten 2009.
Bubblare: Vem är det som har disken den här veckan? Det var minsann ingen som hade plockat ur maskinen när jag kom, och det var likadant igår!
Jahaja, då har man gått in i28:e veckan, sjunde månaden och tredje trimestern av graviditeten! Pyret är omkring 35 cm lång och väger nästan ett kilo nu. Själv har jag gått upp sju präktiga kilon.
På nätterna brukar vår lilla hoppetossa vara väldigt aktiv - Linus har till och med vaknat av hennes sparkande när vi sovit tätt ihop. Pyret och jag hade för övrigt kommit överens om att hon skulle visa upp sina nya cirkuskonster för sin pappa i helgen, d.v.s. svara med en spark när man buffar lite på magen. Det var hon dock inte alls på humör för, så vi fick ställa in showen till makens stora besvikelse.
Jag mår fortsatt strålande på alla vis, men tydligen brukar många krämpor dyka upp nu i sista trimestern. Well, bring it on!
Har haft en lugn och mysig helg i Eksjö med maken. Julmarknad, promenader, god mat och en massa fikande. Linus är helt besatt av pepparkakor såhär i juletid, och jag skulle estimera att han hunnit sätta i sig ett tresiffrigt antal under helgen. Han omges ständigt av ett moln av pepparkaksstank nuförtiden.
Påpälsad make på gågatan i lilla Eksjö. Till höger ses en bit av torget.
Äntligen fredag! Det har varit en rätt tung arbetsvecka emellanåt, så nu jäklar ska det bli skönt med lite helg. Något av det jobbigaste jag upplever nu som distriktsläkare är att det ibland uppstår konfliktsituationer med patienter, för att de vill ha något av en som man inte vill ge dem. Oftast handlar det om förlängd sjukskrivning på luddiga grunder (sjukpenning ger ju i regel mer pengar än socialbidrag), eller fortsatt förskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Det händer att patienterna eller deras anhöriga blir aggressiva och hotfulla, och extremt påstridiga, vilket är väldigt obehagligt. Tycker synd om lilla pyret när en sådan situation uppstår – hon blir ju på sätt och vis också exponerad för de här människorna…
Nåväl, det verkar inte gå någon nöd på vår lilla skatt - hon hoppar runt som vanligt där inne. Nu kan man se rörelserna tydligt utanpå magen, och det ser fullständigt bisarrt ut. Plötsligt uppstår en bula, som sedan flyttar sig runt över magen, och samtidigt uppstår en ny bula någon annanstans! Igår kväll upptäckte jag också att om man buffar lite försiktigt på magen får man en rejäl spark till svar på samma ställe. Pyret kommunicerar. Festligt!
Den här bilden är tagen för exakt ett år sedan, då vi befann oss på Maldiverna. Lite kontrast mot rusket jag strax ska ge mig ut i för att ta mig till jobbet… Ska bli intressant att se hur våra resevanor påverkas av att få barn – jag tänker att det mest handlar om inställning, men jag kanske är naiv.
När ska jag lära mig att inte säga ”Är det något annat du funderar över?” till patienterna efter avslutad konsultation?! Det är som att öppna Pandoras ask, varje gång. För det är klart att de har en hel rad andra krämpor och funderingar, utöver vad de sökte för, nu när jag ändå frågar. Jag biter mig i tungan varje gång de orden råkar undslippa mig – schemat är pressat nog ändå.
Jag har spenderat helgen med Cissi i Malmö – myspys. Vi gjorde bland annat en road trip till Bosjökloster Slott för att gå på julmarknad med Martin och Fanny. Marknaden var inte så märkvärdig, men det var kul att se Martin och Fanny igen. God mat och shopping har vi också hunnit med, och en hel del bröllopsfrosseri. Cissi och Niklas ska gifta sig i oktober (jag ska vara tärna!) och jag ser min chans att än en gång låta mig uppslukas av bröllopsplaneringens underbara värld… Härligt!
En smått sömnig Fanny, och Cissi i snålblåsten framför Bosjökloster.
Här kommer några magbilder vi tog i helgen. Ser ut lite som att jag kånkar runt på ett ägg, tycker jag. Ett guldägg! Har passerat 25:e graviditetsveckan nu, och börjar så smått snudda med tanken vid förlossningen. Det känns fortfarande väldigt avlägset och svårt att ta till sig, förstås, men samtidigt skojigt att tänka på. Tror eventuellt att jag har drabbats av lite hybris där, för plötsligt känner jag mig övertygad om att jag är som gjord för att föda barn och att det hela kommer gå som en dans! Var kom det ifrån, kan man undra…? Är det månne hormonerna som vaggar in en i sådana föreställningar? Väldigt slugt avMother Nature…
Tillbaka i Sverige igen för att jobba lite till på vårdcentralen. Har tänkt vicka fram till jul, sedan får det vara bra. Jag säger som Oscar Wilde; ”Arbete är tillflykten för människor som inte har något bättre att sysselsätta sig med”.
I kväll hade vi bord på Murano, en av Gordon Ramsays restauranger. Vi tyckte det var läge att fira, lite sådär i största allmänhet. Finns mycket att fira, när allt kommer omkring. Vi åt avsmakningsmenyn, och den var väldigt god. Bäst var, enligt maken, pistaschsufflén. Det var dock sista rätten ut, så det fanns knappt någon plats kvar i magen. Bäst enligt mig var en ljuvlig tryffelrisotto.
Pistaschsufflén ses längst uppe till höger. Festliga glassar nere till vänster.
Nu har vi varit på bebiskontroll på UCLH. Först var det ett vanligt barn-morskebesök, där magen mättes, blodtryck togs, hjärtljud avlyssnades och urinprov analyserades. Allt såg jättefint ut. Min livmoder sträcker sig fem centimeter ovanför naveln nu – den är med andra ord gigantisk!
Lite senare hade vi även ett ultraljud inbokat för att se att pyret följer tillväxt-kurvorna som hon ska, eftersom hon var lite liten sist. Allt var finfint även där. Hon håller sig fint inom normalintervallet, men kommer knappast bli någon jättebebis, enligt läkarna som undersökte mig. Det enda som var längre än genomsnittet var hennes armar – så jag antar att hon fått ärva de nilssonska aparmarna som både jag och mina bröder begåvats med.
Det är alltid kul att se vad hon har för sig därinne i magen. Idag låg hon dubbelvikt och lekte med sina fötter. Hon räckte även ut tungan åt oss, men i övrigt var hon ovanligt samarbetsvillig den här gången. Vår lilla tjej! ♥
Vi gick förbi Trafalgar Square i kväll, och där pågår just nu Angela Palmers installation ”Ghost Forest”. En massa jätteträdstubbar från Ghana ligger över torget på ett ganska dramatiskt sätt. Utställningen ska tydligen väcka tankar om klimatförändringar och regnskogsskövling… Tja, fina träd var det i alla fall.
Vi shoppade några nya plagg till vår lilla hoppetossa igår. Färgtemat blev visst rosa och vitt, bara sådär. Det är verkligen mysigt att titta på bebiskläder ihop – maken blev helt förtrollad av alla söta små plagg!
Att gå i mina vanliga affärer var däremot ljuv tortyr – det finns så mycket fint, men magen får ju inte plats i alla de där klänningarna och topparna just nu. Fick nöja mig med ett par nya stuprörsjeans från Topshop Maternity – som jag i och för sig är mycket nöjd med.
Strumbyxor, klänning, mössa och bodies från Mamas & Papas samt H&M.
Jättemysigt att vara tillbaka i London! Julen har kommit till stan, och jag köper hela konceptet rakt av. Det är hur mysigt som helst med julskyltningen – butikerna överträffar varandra i kreativitet! Vi spenderade hela lördagen på stan och småshoppade lite, trängdes med galet mycket folk och insöp jul-stämningen.
Varje stadsdel har sina egna dekorationer över gatorna också, och de brukar tändas under högtidliga former under november månad. Ofast är det någon kändis som får äran att slå på ljusen. Carnaby Street kör till exempel 60-talstema i år, med peace, love and understanding, och Oxford Street och Regent Street kör A Christmas Carol.
Ja, här rullar det på som vanligt. Mycket jobb den här veckan, men inga särskilt spännande fall. Vissa dagar känns det verkligen som att man jobbar vid ett löpande band. Ska bli skönt med lite helg. Jag sticker till London i morgon, och det ska bli alldeles underbart att få andas lite smogmättad storstadsluft igen!
Veckans trevligaste inslag var annars en tjejmiddag igår, med fyra gamla AT-kollegor. Jätteroligt att ses igen! Och ja, vi gick till Sunrise (thai-kina-mongol-you-name-it-restaurangen, alltså). Jag har snittat ett besök i veckan där sedan jag började vicka. Det är as good as it gets, helt enkelt.
Kring femte graviditetsmånaden är det tydligen vanligt att mamman börjar ”bygga bo”. Det är kvinnans så kallade ”nesting instinct” som slår till, och den beskrivs som ”ett okontrollerbart behov av att förbereda hemmet för den nya bebisen”, vilket tydligen förekommer hos alla dräktiga hondjur.
Jag antar att det är det maken sysslar med just nu – hondjur eller ej. Han har börjat kolla på nya lägenheter med ett närmast maniskt engagemang! Det är nya objekt varje dag, och man har inte en chans att hänga med i svängarna. Han har till och med börjat fila på inredningsdetaljerna i de potentiella bostäderna (jodå – i natt skickade han en komplett inköpslista med Ikeamöbler till mig).
Beställde ett gäng böcker häromdagen, och nu är de här. Alltid lika härligt med ett nytt bokberg att sätta tänderna i! Blev en hel del förlossnings- och bebis-relaterade böcker också, man måste ju förbereda sig lite. Pappa tyckte att det var onödigt att beställa sådana – jag kunde väl läsa deras (trettio år gamla!) bebisböcker i stället. Hrmm, nja. Det verkar nästintill hälsovådligt.
Jag är i Vadstena en sväng över helgen, och idag har det bakats lussebullar här. Väldigt goda blev de! Skönt att vara hemma och vila lite. Jag är faktiskt lite krasslig sedan några dagar tillbaka, men det vågar man ju knappt säga högt nuförtiden – då blir ju folk livrädda att man ska smitta dem med svininfluensa.
Ja, det jag egentligen skulle säga var att såhär ser magen ut nuförtiden. Det såg lite skumt ut att illustrera läkeriinlägget med den här bilden, dock, så nu får jag krysta fram ett inlägg till.
Vi befinner oss nu i vecka 24, och det går fortfarande att gömma undan kaggen under en stor, tjock tröja om man skulle vilja det, men det börjar definitivt bli kritiskt. Det börjar även bli trångt under min vinterkappa (som egentligen är en storlek för stor, och som jag därför var övertygad om att jag skulle kunna ha hela vintern). Det är svårt att tro att man ska bli ännu större än såhär!
Jag lyckas ändå glömma bort att jag är gravid ibland, nu när maken och jag är på olika håll. Är vi under samma tak finns det inte en chans att man hinner glömma det, för han hänger efter magen konstant – kommenterar, tafsar och kommer med förtjusta utrop. Helt besatt, är han.
Tiden går verkligen snabbt – i morgon är det redan fredag igen! Arbetsveckan har (som vanligt, kan jag väl lägga till vid det här laget) varit intensiv. Tema hemorrojder och depressioner, skulle man kunna sammanfatta veckans skörd. Ja, håhåjaja. Läkaryrket – så nobelt, så glamouröst…
Nu kom jag osökt att tänka på mitt allra första möte med kliniken som ung kandidat. Det var i början av termin ett, och alla i klassen placerades ut på olika kliniker och vårdinrättningar under en heldag för att få se lite ”verklighet”, vilket jag antar skulle vara studiemotiverande. Några kom tillbaka helt lyriska efter att ha fått se öppen thoraxkirurgi eller något annat häftigt.
Jag hamnade i stället på en vårdcentral i någon håla utanför Lund, och fick gå bredvid den bittraste läkare jag träffat under hela min medicinska karriär (och det vill inte säga lite). Han spände sina rödsprängda ögon i mig och väste: ”Jag kan inte begripa varför så många vill läsa till läkare nuförtiden. Det är verkligen inte särskilt intellektuellt stimulerande, och dåligt betalt är det också.” Sedan återgick han bryskt till någon av sina pappershögar.
Tjaa, what can I say? Jag tycker förvisso det är rätt trevligt på min vårdcentral, men en liten, liten gnutta sanning ligger det ju i hans uttalande. Sedan är ju frågan om han verkligen var tvungen att ventilera de känslorna med just mig…
Det bästa med att befinna sig i Sverige är, utan konkurrens, att jag har fri tillgång till leverpastej! Herregud, jag blir nästan tokig av leverpastejlängtan i London. De har förvisso en sorts leverpaté i UK, men det är inte alls samma sak som den hederliga gamla svenska varianten.
De flesta utlandssvenskar har ju en eller annan svensk matfetisch, och den diskussionen kommer förvånansvärt ofta upp när man träffas. Folk pratar längtansfullt om färsk jäst att baka med (i stället för den engelska torra pulver-jästen) eller dreglar efter rejäla, svenska hushållsostar (ostutbudet i UK består mest av cheddar). För att inte tala om saknaden efter svenskt godis…
Jag har tre grejer jag brukar sakna: leverpastej, grovt bröd (finns bara vitt bröd i mataffärerna, och möjligtvis någon stenhård grådaskig brödklump av tyskt ursprung på hälsohyllan om det är en välsorterad butik) och filmjölk. Därför passar jag på att frossa lossfullständigt nu. En leverpastejmacka på det, kanske!
Har haft en väldigt skön helg i lilla Eksjö. En hel del fikande har det blivit. Maken var dock lite besviken över att förra veckans snötäcke inte låg kvar – han hade tydligen skrutit på jobbet om att han skulle få se snö i helgen. Snön hann dock smälta bort, och nu är det bara novembergrått ute.
Idag var det ju Fars Dag också, och vi småfirade lite genom att köpa särskilda Fars Dag-bakelser på konditoriet (med motiv som hatt, pipa och fluga – så ser tydligen fäderna ut här) och traska hem till Linn och Jörgen. En och en halv pappa i sällskapet, alltså.
Linus passade på att träna på sin papparoll också genom att prata med pyret genom magen. Han tog på sig en mycket barsk röst och ställde allvarliga frågor om ”hur det varit i skolan idag” och om pyret ”gjort läxorna ordentligt”. En väldigt stereotypt auktoritär fader, med andra ord. Här har vi lite att jobba med känner jag…
Idag är en historisk dag! Det är nämligen dagen då pyret gjorde shoppingdebut. Förvisso helt ovetandes, men icke desto mindre togs idag första steget in i köprusets underbara värld – och är hon det minsta lik sin mor så lades också grunden till ett livslångt ljuvligt beroende.
Den här fina kaninbodyn köpte vi, och dessutom världens lenaste lilla gosekanin med rosetter i öronen.
Två arbetsveckor avklarade redan, och bara sju kvar. Swisch, säger det bara, och sedan är det jul! Linus är hos mig nu några dagar – myspys. Det märks att han läst på om graviditeter och bebisar sista tiden, han flikar in små lustiga faktainlägg lite här och var. Till exempel upplyste han mig om att jag snart skulle bli klumpig och börja gå in i saker, i och med att tyngdpunkten i kroppen flyttas (det verkade han se fram emot). Och att även mannens hormonnivåer påverkas av att kvinnan är gravid, med mer östrogenpåslag och mindre testosteron (oklart hur detta påverkat maken – jag får återkomma).
Nu blir det traditionellt svenskt fredagsmys framför Idol!
Magen växer så det knakar nu – jag tycker den ser helt abnorm ut! Varje gång jag råkar se mig själv i en spegel blir jag överlycklig. Gillar verkligen min fina kula. Som vanligt tycker dock ingen annan att den är särskilt imponerande, åtminstone inte rutinerade barnaföderskor. Syrrorna på jobbet skrockar och menar att de aldrig skulle kunna tro att jag var gravid om de inte vetat om det. Tsss!
Officiellt är jag faktiskt i sjätte månaden nu, och det känns som att jag går runt i ett konstant litet lyckorus. Oavsett hur mycket jobb det är eller hur tråkigt något är, så kan man alltid ta till ”tänka-på-magen-tricket” och då känns hela tillvaron helt magisk. Tänk att jag har en liten bebis i magen, liksom! Älskade lilla pyre… ♥
Det är inte helt lätt att vänja sig vid att någon annan bor inuti en, dock. När jag låg i sängen igår kväll höll jag på att flyga i taket av en välriktad spark som jag inte var beredd på. Det verkar vara mycket power i vår lilla tjej!
Mamma och jag var på bio igår och såg Ulf Malmros ”Bröllopsfotografen”. Kul att se lite svensk film som omväxling. Filmen levde helt klart upp till förväntningarna – småfestlig, charmig och träffsäker! Jag gillar verkligen Kjell Bergqvist, som hade en av huvudrollerna.
Nu har jag precis gjort en gammal Eksjö-klassiker med päronen – varit på thai/ mongol/kina/you-name-it-restaurangen Sunrise. Gott (jo, jag lovar!) – men inget nytt under solen. Restaurangutbudet i lilla Eksjö lämnar en del övrigt att önska…
Jag spenderar helgen i Vadstena, för lite rekreation efter arbetsveckan. Idag har gamlingarna och jag varit iOmbergs skogar och traskat. Fint, men kallt! Nu har vi just ätit en fantastiskt god älgstek (som Gilla kallblodigt skjutit). Jag och Pyret åt upp nästan halva älgen själva, och föräldrarna verkade smått chockade över min nya aptit.
Har jobbat i två dagar nu, och det har varit helt ok. Jag märker dock redan att det är en väldigt pressad situation på vårdcentralen, så jag kommer nog få jobba rätt hårt. En annan som passar på att jobba hårt medan jag är borta är maken. Hans kolleger har skojat om att jag inte borde få åka ifrån honom mer, att det inte är bra för honom. Det ligger nog något i det. Jag menar på att män, rent generellt, behöver ha en kvinna vid sin sida – annars har de en tendens att spåra ur på ett eller annat sätt…
Det är skojigt att fundera över namn till pyret! Vi gillar gamla svenska namn, och hade ett perfekt pojknamn redo – Albin. Andra pojknamn på listan var Carl, Axel, Valter, Knut, Erik och Valdemar. Listan var dock väldigt orgnisk och ändrade sig hela tiden, och vi var inte överens om alla heller (*host-host-Knut*).
Flicknamnslistan är betydligt längre, men samtidigt har vi ingen solklar etta där. Alice ligger dock väldigt bra till. Linnea, Alma, Lilly, Amanda, Isabella, Elsa, Viola och Lydia står också på listan, bland många andra. Makens senaste tillskott är Selma, men jag tycker det låter som en tjock (om än snäll) liten tant…
Puh, nu är jag installerad i det korridorsrum jag fått av landstinget, och där jag under veckorna kommer att bo den närmaste tiden. Får lite studentlivs-déjà vu, men det känns i alla fall betydligt fräschare här än i vilken slumpvis utvald korre som helst i Lund. På grund av grav sömnbrist tänker jag gå och knoppa nu. I morgon är första arbetsdagen!
I morgon sticker jag till Sverige igen. Jag tackade som sagt ja till att jobba lite på en vårdcentral i mina gamla AT-trakter, och jag kommer vara där fram till jul åtminstone. Ska bli skojigt! Dock känns det lite trist att lämna London just nu, när det är så otroligt vackert höstväder här. Något säger mig att det kommer att vara betydligt bistrare på det småländska höglandet…
Har precis kommit hem från UCLH, där vi går på våra graviditetskontroller. Idag har vi varit på ultraljud igen – det ”stora” ultraljudet, där man kollar igenom alla organ och mäter allt som mätas kan. Allt såg finfint ut, men pyret var lite liten – så antagligen är bebisen några dagar yngre än vad vi trodde. Det var jättekul att se lilla miraklet igen! Även den här gången var det dock en ”naughty baby” som inte gjorde som läkaren ville, och hela undersökningen tog över två timmar (!) – inklusive en paus då jag fick i uppdrag att promenera ett par varv runt kvarteret och dricka något sött för att få bebisen att vända på sig.
Vi är så otroligt glada över vårt lilla pyre! Det är verkligen ett mirakel att min kropp just nu bygger upp en hel liten människa inuti sig, och att den människan är hälften Linus och hälften jag. Det går liksom inte att förstå! ♥
Maken filmade lite igen, i den här sessionen är det huvudet man ser. Den uppmärksamme kan även höra Linus prata lite engelska med bebisen.
Hittade de här gamla bilderna från när Katta och jag var i Chicago för några år sedan. Här har vi alltså Anish Kapoors Cloud Gate – väldigt kool, tycker jag.
Idag har vi varit på Anish Kapoors utställning på Royal Academy of Arts. Maken har tjatat om den ett tag, och idag gjorde vi slag i saken. ”Mycket festlig!” lyder omdömet. Grafisk och lekfull, mycket form och färg – och även några mer bisarra inslag. Nedan till höger ses en del av en installation där konstnären låter en kanon skjuta iväg ett par kilo rött vax rakt in i en vägg var tjugonde minut. Anish Kapoor är annars mest känd för skulpturen Cloud Gate i Chicago.
Det är perfekt höstväder i London nu – precis som jag vill ha det. Strålande sol, vackra höstfärger och lagom varmt. Ska vara upp mot 20 grader hela veckan, säger vädergubbarna.
De senaste veckorna har det pågått en intressant debatt om mammaledighet i brittisk media. Anledningen är att regeringen lagt fram ett förslag om att den ska förlängas från nio månader till ett år.
På en del håll har det blivit ramaskri över förslaget. En av Citys mest framgångs-rika kvinnor har t ex gått ut och varnat för att arbetsgivare kommer se kvinnor som en mardröm, och inte vilja anställa dem alls. Många tycker att mammors rättigheter i arbetslivet gått för långt. Andra har sneglat på”den skandinaviska modellen”och kommit med försiktiga förslag om att man kanske kunde införa någon form av ”föräldraledighet” i stället för mammaledighet, för att komma runt problemet, och att föräldrarna kunde dela på ansvaret för barnen (!).
Som det ser ut nu har kvinnan rätt till nio månaders ledighet, med 90% av lönen de första sex veckorna, därefter ungefär 100 pund i veckan. (Många företag har dock betydligt generösare paket, men det är helt upp till arbetsgivaren.) Mannen har rätt till två veckors pappa-ledighet, i princip utan lön.
Intressant det här, att klimatet skiljer sig så mycket mellan UK och Sverige. Det finns diskrimineringslagar mot allt möjligt här, men när det kommer till föräldraledighet är det ingen som ifrågasätter att bara kvinnan har rätt att vara hemma. Det logiska borde ju vara att alla har samma rättigheter, kan man tycka.
UK är ju dock oerhört mycket mer konservativt än Sverige, och samhället är på sätt och vis uppbyggt så att mannen (som ofta tjänar flerdubbelt mot vad kvinnan gör) kan vara ensam familjeförsörjare medan kvinnan slutar jobba helt när barnen kommer. Vill man ha barnen på dagis kostar det skjortan – det är inte alls skattefinansierat som i Sverige. I London kostar en vanlig dagisplats motsvarande 15.000 kr i månaden, och en nanny går på en bit över 20.000 i månaden. Att jobba deltid är inte heller särskilt populärt hos arbetsgivarna. Kort och gott – som kvinna får man antingen välja mellan barn och karriär, eller så måste man ha shitloads med pengar.
Har haft en väldigt skön dag idag; påtat runt här hemma, pysslat med ett av mina fotoprojekt, lunchat med maken och haft det allmänt mysigt. Igår kväll var vi ute och åt med ett par vänner, och sedan satt jag uppe halva natten och skrev på veckans inlämning till min skrivarkurs (som jag skjutit upp in i det sista), så jag känner mig lite småseg idag.
Skrivarkursen är upplagd så att varje deltagare har ett större projekt som hon (ja, nästan bara honor) fokuserar på under hela året – t ex en roman eller en diktsamling. Ungefär var fjärde vecka ska man lämna in ett antal nya sidor, och veckan därpå ska man sedan närläsa och ge respons på sina gruppmedlemmars verk. Mitt projekt är en lättsam roman om en ung läkare som heter Lina (enligt principen börja gräv där du står). De andra i gruppen är väldigt duktiga, och betydligt mer erfarna än vad jag är – många har redan ett par färdiga bokutkast liggande i någon låda hemma. Själv är jag inte så seriös med mitt projekt, tycker mest det är kul att se hur det utvecklar sig.
Nu har vi passerat den tjugonde veckan, och alltså avverkat halva gravidi-teten! Jag mår fortfarande strålande, och skulle antagligen kunna ha varit en sådan där tjej man läser om i tidningarna ibland, som inte har en aning om att hon är gravid och plötsligt bara råkar föda ut en bebis en vacker dag. Ja, om det inte vore för den lilla detaljen att min mage växer, då – det borde ju göra en lite fundersam. Viktuppgång hittills: 5 pannor!
Den 53:e upplagan av London Film Festival pågår just nu, och hela staden svämmar över av filmpremiärer, röda-mattan-events och celebriteter. Jag älskar film, och det är väldigt kul med alla smala, udda filmer som visas under de här veckorna. I kväll har vi varit på en rumänsk film, ”The Happiest Girl in the World” – en svart komedi om fula människor i fula kläder och fula bilar. Väldigt träffsäker och underhållande på ett lågmält sätt. En solklar fyra!
Maken kan vara hur butter som helst, och stå och muttra vid diskbänken över hur ohuslig hans fru är (helt taget ur luften, naturligtvis) – men säger jag bara ”Oj, nu sparkade det till i magen!” blir han som förbytt på två sekunder. Börjar kvittra och jollra, och kommer skuttande som en yster liten hundvalp för att få klappa på magen. Pyret och jag utgör ett slugt team…
Inte för att jag har satt det här i system, alltså. Nej, nej.
Känner mig manad att dementera ett och annat. Jag är alltså varken död eller har skaffat nytt mobilnummer, till er som rest dessa frågor. Det var nog bara lite svårt att komma fram igår då jag hade telefonen avstängd under teater- och restaurangbesöken (vilket tog nästan hela dagen). Och hemma var jag alltså inte heller. Men jag uppskattar era ansträngningar! Och såklart alla andras söta hälsningar också – man blir faktiskt väldigt glad över små sms, mail, e-kort och facebookhälsningar. Ja, håhåjaja, vi lever verkligen i ett digitalt samhälle…
Nu har vi firat födelsedag! Det har varit en väldigt trevlig dag, som startade redan i svinottan då Linus väckte mig med skönsång och finfina presenter. Kan inte minnas när jag senast blev väckt på min födelsedag – jag brukar ligga och sova räv i säkert en timme innan det äntligen händer något. Nåväl. Maken hade tagit ledigt på eftermiddagen och bokat matinébiljetter till nya musikalen Oliver, som fått strålande kritik här. Det var vi och ungefär femtio busslaster med daglediga pensionärer på teatern. Väldigt bra var den i alla fall – helt klart en av de bättre jag sett! Extra plus för det fantastiska scenbygget.
Efter musikalen hängde vi lite i Covent Garden och kikade på street performers. Street performance är big business där. Alla som uppträder måste först provshowa inför en kommitté, som sedan avgör om de är tillräckligt bra för att få tillstånd. Efter att ha kollat ett tag på en man i kalsonger som jonglerade med motorsågar gick vi vidare till Nobu, där vi hade bord för kvällen.
Nobu har satt standarden för japansk fine dining, och blivit en väldigt trendig hotspot de senaste åren. Jag har velat gå dit länge, inte minst för att herr Nobu var den som lanserade misomarinerad black cod – som jag älskar! Maten var förstås supergod, men kanske inte riktigt så speciell att den motiverade priserna. Känns lite upphaussat, och jag saknade innovation i en del av rätterna – men black coden var i alla fall fantastisk, det får man ge dem.
Sju rätter lyckades vi få ner. Nobu har för övrigt 1 stjärna i Guide Michelin.
Idag har det varit riktigt härligt väder här, och jag har suttit ute i solen och läst Mia Törnbloms självbiografi. Har inte gjort många knop, mest vilat upp mig efter spahelgen. Jag föredrar ofta att spendera kvällarna i soffan nuförtiden – känns som jag gått in i en enda lång rest and digest-fas i och med graviditeten. Skönt att ta det lugnt, helt enkelt.
I morgon blir det nog lite mer action – det är min födelsedag! Ska bli väldigt skojigt. Maken är förstås väl förtrogen med min barnsliga förtjusning över att fylla år, och kan inte låta bli att komma med snustorra gubbskämt: ”Va, är det någon som fyller år i morgon? Vem då? Gör PLUTTEN det?! Ojojoj, det hade jag helt glömt bort.” Tsss, vi får väl se…
Här är ett par söta bilder på lilla Tova, som var med på ett hörn under middagen hemma hos Marie i fredags. Hon var väldigt rättvis när hon fördelade maten mellan sig själv och familjens hund. En blöt, mosig brödbit till mig och en till dig.
Allt är fortsatt bra med magen. Jag känner hur bebisen sprattlar mest hela tiden, tycker jag. Känns lite som kraftiga pulsslag i buken, fast oregelbundet och på olika ställen. Igår kväll testade maken att lägga en hand på magen för att se om han kunde känna något från utsidan också, och det kunde han av reaktionen att döma. ”DÄR! JAG KÄNDE DET!” vrålade han rakt in i mitt öra.
Vi ska på nästa ultraljud om två veckor. Alltid lite nervöst – man undrar ju om allt är bra där inne. Förhoppningsvis är det det, och förhoppningsvis får vi även reda på om pyret är en pojke eller flicka, nyfikna som vi är. Det beror lite på hur bebisen ligger under undersökningen.
Det finns ju en hel del skrock som sägs kunna förutsäga könet. Jenny var något av en expert på detta, visade det sig i helgen. Jag har tydligen en typisk ”pojkmage” – alltså en kula som står rakt ut och inte växer på bredden. Dessutom når min linea nigra ovanför naveln, vilket också ska tyda på pojke. Däremot står inte naveln ut (än), vilket i stället ska tyda på en flicka. Bebisens hjärtljud har varit höga, vilket också ska tyda på en flicka. Om man får finnar och blir allmänt ful och nedgången under graviditeten väntar man en tjej enligt skrocket – och det här är det galnaste av allt – för en flickbebis i magen anses ”stjäla mammans skönhet”. Inte en helt entydig bild här, men Jenny tyckte sig i alla fall kunna nosa sig till att jag väntar en pojke.
Det finns också en rad intressanta studier i ämnet. Tydligen har man visat att äldre föräldrar oftare får flickor, samma sak för vegetarianer och rökare. Höginkomsttagare får oftare pojkar. Första barnet är oftare en pojke än andra barnet. Under och efter krig föds det fler pojkar. Det finns också vissa genetiska mönster – om mannen har många systrar är det större chans att han får en dotter, och vice versa. Well, vi får se helt enkelt!
Jag är tillbaka i London efter en supermysig helg. Spavistelsen var väldigt lyckad – vi har ätit gott, vattengympat, bastat, andats in eukalyptusångor, yogat, legat i bubbelpoolen, gymmat, simmat i saltvatten och haft det skönt. Något lugnare än förra årets Femmes-helg, alltså, då vi bland annat höll på att bli utslängda från en restaurang pga allmän stojighet…
Jätteroligt att få lite kvalitetstid med de här söta tjejerna igen! Lisa, jag, Jenny, Marie, Karin, Annick och Lisa igen. Saknas på bild gör visst Vicky.
Jag vaknade i morse av ett gäng byggubbar som jobbar på Cissis och Niklas hus. Varsammare uppvakningar har jag haft, kan jag meddela. Bankandet och spikandet var väl hanterbart, men deras högljudda bräkande på full malmöitiska var svårare att bortse från. Brrr…
Nåväl, vinprovningen igår var jättetrevlig! Det var företaget Invinitum som höll i den, och de säljer egenimporterade viner på nätet. Så länge företaget inte är svenskregistrerat går det visst att komma runt monopolet.
Nu ska jag träffa Maria en sväng på stan, och i kväll ska jag hem till Marie på middag då den årliga tjejhelgen med Femmes de Luxe inleds. I morgon bitti checkar vi in på Varbergs Kurort – ska bli härligt!
Nu drar jag vidare på min lilla Sverige-turné! Ska ner till Malmö och träffa Cissi. Vi ska på en sydafrikansk vinprovning i kväll (arrangerad av hennes nagelskulptör – lite otippad koppling där). För min del blir det förstås mest spottande, men det ska bli spännande i alla fall!
Det är förbaskat kallt här i Vadstena – alla de där långa höstpromenaderna som jag såg framför mig har halkat ner lite på dagordningen. Man fryser ju häcken av sig så fort man går utanför dörren! Här är i alla fall vovven och jag på kvälls-promenad.
Förutom att frysa har jag varit i Linköping en sväng med mamma. Vi firade min födelsedag lite i förskott med bakelser och inköp av en fin höstklänning och lite annat smått och gott. Myspys.
Igår gjorde jag de småländska vägarna livsfarliga – jag tog bilen ner till Eksjö-trakten för ett möte med en potentiell arbetsgivare. Bilresan gick bra (men jag var aningen ringrostig!) och mötet likaså. Jag har ju haft vaga planer på att kanske jobba lite under hösten, och det är smidigt att kunna komma tillbaka till ett ställe där man är känd. Vårdcentralerna kring Eksjö har inte direkt något överflöd av läkare, så chefen blev överlycklig när jag hörde av mig. Tänkte preliminärt vicka under november och december, men jag velar lite – kommer jag känna mig trött och gravid när det beger sig, och hellre vilja vara hemma med maken och cocoona?
Efter mötet träffade jag Karin och Linn, plus lilla Sixten. Karin och Linn är båda väldigt representativa för mina gamla AT-kolleger – den ena är höggravid och den andra nybliven mamma. Det blev förstås en del gravid- och bebissnack. Jättemysigt att träffas!
Mamma plockade fram en kasse med mina gamla bebiskläder idag, och blev nostalgisk. Carl Larsson-klänningar, pyttesmå skor och dalkullehättor – hur sött som helst. Dessutom en rad koftor med matchande mössor som mormor stickat. Jätteroligt att ha kvar, och förhoppningsvis får vi snart återanvända plaggen. ♥
Här är jag i min allra första klänning, som också fanns med i samlingen.
Igår stack jag alltså till Stockholm för att möta upp familjen och fira storebrors 30-årsdag lite i förväg. Mycket trevligt! Stockholm visade sig dock från sin sämsta sida, med regn och rusk hela dagen. Efter lite familjeaktiviteter, som inkluderade ett besök på Tekniska muséet (det var pappa som lobbade för detta), avslutade vi med en god middag på Prinsen. Grattis igen till Alexander!
Ja, det jag egentligen skulle säga var att såhär ser magen ut nuförtiden. Det såg lite skumt ut att illustrera läkeriinlägget med den här bilden, dock, så nu får jag krysta fram ett inlägg till.
Magen växer så det knakar nu – jag tycker den ser helt abnorm ut! Varje gång jag råkar se mig själv i en spegel blir jag överlycklig. Gillar verkligen min fina kula. Som vanligt tycker dock ingen annan att den är särskilt imponerande, åtminstone inte rutinerade barnaföderskor. Syrrorna på jobbet skrockar och menar att de aldrig skulle kunna tro att jag var gravid om de inte vetat om det. Tsss!
Och såklart alla andras söta hälsningar också – man blir faktiskt väldigt glad över små sms, mail, e-kort och facebookhälsningar. Ja, håhåjaja, vi lever verkligen i ett digitalt samhälle…
