Späckad vecka

Korven och jag hade ett späckat schema förra veckan – som vanligt. Innan vi flyttade över till SF oroade jag mig lite för att det kanske inte skulle finnas lika mycket kul grejer att göra med Alice här som i London, samt att vi kanske inte skulle hitta några roliga mammor och småttingkompisar att hänga med på dagarna. Well, det hade jag VERKLIGEN inte behövt oroa mig över.

Förra veckan gick vi på en ny grej tillsammans med Daphne och Leo; en musikklass på JCC (Jewish Community Centre, som ligger ett stenkast från oss och som har superfina faciliteter när det gäller barn- och bebisaktiviteter). Alice-sprallis älskar musik och instrument och läraren var bra, så det kommer nog bli ett återkommande inslag för oss. Vi hade också en playdate hemma hos oss, med Daphne, Sabine och Lotta med småttingar, vilket var trevligt såklart. Och så var vi på lekgruppen på Calvary (vår presbyterianska kyrka på Fillmore – vad tusan nu presbyteriansk betyder? snart kanske jag blir varse, dock, för Dave som håller i lekgruppen verkar köra en hårdsatsning just nu för att få mig och Linus att börja gå på deras mässor, hmm). Daphne och Sabine gjorde oss sällskap också, samt en annan jättetrevlig mamma som heter Lisa.

Och visst ja, Keehae hängde ju med till Calvary också – Linus chefs fru, alltså, som har en dotter i samma ålder som Alice och en liten nyföding dessutom. Bebisen har jag dock inte träffat än – han var hemma med sin baby nurse. Det där med att ha en 24 hour baby nurse, som bor hos en i några månader efter förlossningen och tar hand om allt som har med bebisen att göra, är ett ganska intressant fenomen. Det förekommer väl knappast i Sverige? Hyfsat vanligt här, dock – folk refererar till det som att ha en ”New York style baby nurse”. De flesta flygs in från östkusten eller från LA, för det blir tydligen billigare än att anställa någon från San Francisco (som är dyrast i landet när det gäller childcare). Och det är ett måååste att de stannar tills bebisen kan ”sömntränas” så att den sover hela natten sedan. Lite annan syn på nyfödingar här än där hemma, får man nog säga. 250-300 dollar per dag får man räkna med att hosta upp för ett sådant arrangemang. Hursomhelst så var det kul att träffa Keehae igen, såklart – hoppas jag får träffa lilla bebisgosemysesnutteplutten snart också. Myyys! (Hmm, verkar som att jag är redo för en ny graviditet minsann? Känner starka bebis-cravings helt plötsligt. BEBIS! Jag vill ha en bebis! Jag kanske tar Keehaes?)

Vad mer? Jo, vi har ju hängt i parken, såklart. Med Daphne & co. Både Alta plaza och Lafayette. Och så har vi varit på den där åtråvärda lekgruppen på Stretch (en av de preschools vi ansöker till, vars playgroup eventuellt kan förbättra våra chanser att komma in). Jag var en aning nervös första gången jag var där, faktiskt – kände att jag var tvungen att göra ett gott intryck, och babblade på lite väl mycket, tror jag, av ren stress. Försökte bland annat skoja med ett par av de andra mammorna om den afrikanska hyddliknande kojan som skolans revisor (!) byggt på utegården efter att ha gått som lärling hos någon exentrisk konstnär här i stan. (Ni hör ju att det finns en del komiska poänger att plocka upp här, eller hur?) Men det gick inte alls hem. De andra mammorna stirrade på mig och sedan på hyddan, och så mumlade de något om att ”in Africa, people live in these” och ”it’s beauuutiful”. Jahaja. Men skolan verkar i alla fall superbra (i all sin helorganisk-ekologiska, naturmaterialälskande holistiska helhet) – och lärarna verkar fantastiska.

Och apropå preschools, detta outtömliga ämne som förpestar våra liv på daglig basis numera, så var maken och jag på en tour på Scandinavian School förra veckan också. Det är precis vad det låter som; en skandinavisk skola med en svensk föreståndare, som ligger i outer Sunset-området. Enda touren som Pyret var välkommen att hänga med på – yaaay; Swedish style! Skolan var jättefin, men två stora nackdelar är att lärarna bara pratar svenska/norska/danska med barnen, samt att det inte är gångavstånd från oss… En enorm fördel är däremot att de serverar lunch, vilket nästan inga andra ställen gör (barnen går vanligtvis bara några timmar per vecka, och slutar alltid innan lunch) – och det kanske skulle vara bra för lilla fröken Matkrånglare här hemma?

Vi hade några av makens gamla kolleger över på pizza och öl i veckan också. Hans gamla London-grupp – Steven, Kari och Sylvain – var över på SF-kontoret en sväng. Jag tycker också det är skojigt att träffa dem (åtminstone så länge de inte grottar ner sig i en massa jobbsnack). Allihop har barn i samma ålder som Alice, alla fruarna känner varandra – och bäst av allt: både Kari och Steven är fotointresserade, så vi hamnar alltid i långa diskussioner om utrustning och annat (varpå maken blir märkbart nervös över att jag ska bli inspirerad och känna ett skriande behov att köpa nya dyra objektiv).

Sylvain bodde förresten i California innan de flyttade till London. Han frågade hur vi trivdes här. ”JÄTTEBRA!” skrålade jag. ”Vädret är fantastiskt! Det är en jättefin stad! Man har havet precis runt knuten. Vi trivs i vårt hus och har kommit in bra i området – allt är jättehärligt!” Sylvain menade att han förstod att vår livskvalitet förbättrats avsevärt av att flytta hit, för hans egen livskvalitet hade försämrats på exakt samma punkter när han flyttade till London, hehe. Och så muttrades det lite över London-hyrorna, de trånga boendena och det sämre utbudet av sprillans färska råvaror i affärerna… Well, jag älskar ju London, men jag kan definitivt se att en flytt i östlig riktning skulle kännas som ett nedköp nu när vi bor här… Jamen, jag säger ju att jag blivit lika SF-frälst som alla andra i den här staden! Det är som en sekt som man sugs in i utan att kunna värja sig, goddammit.

Förra veckan startade Reetas och min PhotoShop-kurs också! Det var precis så roligt som jag hade förväntat mig. Massor av bra tips, och en del djupare genomgångar av sådant jag inte hade hundraprocentig koll på sedan innan. (Jag kände mig dock en smula udda som satt med en PC – varenda en av de andra hade Mac, såklart. California är verkligen Apple-territorium.) När jag kom hem från kursen babblade jag glatt på om hur roligt det varit och hur härligt det var att befinna sig i en sådan kreativ miljö och blaaablabla. Maken var däremot inte lika exalterad. Han satt och stirrade ut i luften med hålögd blick medan jag kvittrade på, och sedan frågade han med sammanbiten röst hur många kurstillfällen det egentligen var kvar. Tydligen hade Alice inte gillat att mamma stuckit iväg på egna äventyr hursomhelst, utan ställt till med ett jäkla liv här hemma under tiden. Lilla Alice-stumpan…

Och här har vi några mobilbilder från idag. Vi var en sväng på bibblan och gick sedan till den här lekplatsen i Laurel Heights. Alice gled runt som en annan bikerchick på den här hojen som hon hittade och pojkarna flockades kring henne. En ghetto style Leo ses nere till vänster, och till höger håller Alice på att kånka upp en gräsklippare i klätterställningen så att den ska få åka rutschkana.

Dry Creek Valley

Några fler bilder från förra helgens utflykt till the wine country. Vi var i Dry Creek Valley, Sonoma, en sväng. Verkligen härligt att åka runt där!

Busrumpan testar stolar, och är mycket nöjd med att ha tagit av sig sina skor.

Inlägg nummer 1000!

Det här är mitt tusende inlägg på den här bloggen, minsann! Har bloggat under knappt tre års tid nu, och postat knappt ett inlägg per dag i snitt. Kommer nog fortsätta blogga ett bra tag – skulle jag inte skriva om och fota tillvaron så skulle jag garanterat inte ha en aning om vad jag haft för mig de senaste åren. Eller jo, på ett ungefär, kanske, men inte så som nu. Jag kan gå tillbaka och minnas en särskild dag nästan glasklart genom beskrivningar av vad vi gjort, saker vi pratat om eller känslor och tankar. Gillar’t!

I första hand bloggar jag för min egen och för Alice skull. Jag gillar att skriva och jag gillar att dokumentera mina dagar på något sätt, och kanske kommer Pyret en dag att tycka att det är jätteskojigt att läsa om sig själv och om vår tillvaro? (Eller så kommer hon tycka det är aaaastöntigt, vad vet jag? Själv hade jag i alla fall tyckt det var alldeles fantastiskt om min mamma hade gjort något liknande.) Tanken är att jag ska göra en bok av bloggen så småningom också – kul att ha!

Varje dag är det ungefär 100-150 unika besökare här inne på bloggen och tassar runt. Ibland upp mot fyrahundra per dag. Jag kan se vad ni har för er, om jag vill. Vilka bilder ni zoomar in, om någon länkat hit från Facebook eller någon annan sida, vilka länkar ni själva klickar på på bloggen, vems kommentarer ni är mest intresserade av att läsa och så vidare. Tror jag till och med kan se var era ip-adresser är registrerade, faktiskt. STOREBROR SER ER! Men inte bli alldeles nervösa här nu, jag har väl inte tid att sitta och kolla sånt, heller.

Ganska ofta hamnar folk på bloggen genom google-sökningar, och det är ganska intressant att se vilka söktermer de skrivit in. Bloggens namn är såklart det överlägset vanligaste sökordet, men även mitt fulla namn leder hit. Enda gången jag googlar någons namn är väl när jag träffar en ny bekantskap, kanske, eller om jag får för mig att kolla upp vad något gammalt ex har för sig nuförtiden – så hejhej till alla nya bekanta och alla gamla ex (om det nu stämmer in på er också)!

Om vi tar oss en lite närmare titt på sökstatistiken, så kan man se att den vanligaste söktermen därefter som lett folk hit är ”möhippelekar” – det är någon ny stackare varje vecka åtminstone som hamnar här (och nu lär det väl bli ännu fler). Andra populära sökord är ”bebisar”, ”gungfår”, ”Cuba”, ”prinsessan Diana” (det är också en seglivad rackare – jag skrev något om henne apropå en bok jag läste för ett par år sedan, och sedan dess hamnar folk här till som tätt), ”julskyltning i London”, ”båttur på Themsen”, ”gravid siluett” och ”vad äts traditionellt på läktarna i Wimbledon”. Och den här, som nog är min favorit: ”korven i pimlico london”. The one and only körv, liksom! Så långt kan man ju tycka att söktermerna speglar bloggens innehåll hyfsat bra, men så tittar jag lite längre ner på listan, och ser att hela arton personer sökt på ”min ena tutte sticker ut” och hamnat här??? Vet inte hur jag ska tolka det riktigt. Och sedan blir det freakshow, med ”dvärgtjej”, ”kalv i formalin” och ”ludna öron”. Och så ”turkisk starksprit” på det. (Den som sökte på ”motsträvig chef fördelar med att köpa in ergonomiska kontorsmöbler” blev nog för övrigt en smula besviken över att hamna på min blogg, får man förmoda. Liksom de (!) som sökt på ”franska tjejer med fåglar”.)

Flitigast av besökarna när det gäller att kommentera är Nettan, som tagit sig tid att skriva inte mindre än 200 kommentarer (exakt!) hittills – applåder, applåder! Därefter kommer Ida med sina 135 kommentarer, och på tredjeplats har vi min mamma. Inte helt överraskande, kanske. 1605 kommentarer har det blivit sammanlagt. (Jag vet att alla inte är bekväma med att kommentera publikt, dock, och det gör ju såklart ingenting.)

Ålrajt, då kör vi väl tusen inlägg till nu då!

Evas b-day

Förra lördagen var vi på födelsedagskalas hemma hos Severine och hennes man – deras lilla Eva fyllde ett. Jättetrevligt! Severine hade lagat alla tilltugg och bakverk själv, vilket vi alla blev väldigt imponerade av (men så är hon fransyska också, och kan det där med tjusig mat). Alice småttingkompisar Leo och Selma var där också, samt ett gäng andra barn. Hur kul som helst för ett litet pyre. Som vanligt agerade hon uppviglare och hittade på en massa små bus som de andra kidsen genast hakade på – som att tända-släcka-tända-släcka lamporna, till exempel (stor succé! alla barnen samlades runt den där lampan som om det var väckelsemöte och korven vore Jesus själv).

Jag träffade för övrigt en jättetrevlig finsk tjej bland de andra mammorna, Reeta, som jag genast klickade med. Klickade i dubbel bemärkelse, kan man säga, för vi fann varandra i vårt gemensamma fotointresse. Hon tipsade om en kurs i PhotoShop som hon fått i julklapp av sin man, och jag blev eld och lågor. Jag ÄLSKAR PhotoShop och sitter och grejar där rätt mycket, men jag har aldrig lärt mig det från grunden, utan bara genom att testa mig fram. Det fanns en plats kvar på kursen, visade det sig, och den knep jag. Känns jätteskojigt!

En glad liten busunge med bland annat Leo ovan, Severine och Eva till höger, och så utsikten från deras lägenhet i Pacific Heights ner mot bukten.

Amerikanska renässansmän och brittiska uteliggare

Och apropå amerikaner… Det är allt lite annorlunda att sitta och prata med en amerikansk mamma i lekparken jämfört med att sitta och småprata med en brittisk mamma där hemma, tänkte jag skriva, men i London menade jag ju. Om man får generalisera lite – och det får man ju – så är det lite mer av en skrävlarkultur här, onekligen. Det är liksom ingen hejd på hur fantastiskt duktiga barn och framgångsrika män alla har! ”Yes, he’s quite a renaissance man – he cooks, he’s a yoga instructor, he did all the renovations on our new house, he’s speaking four languages and is now taking up French as well, even though he’s super busy since he started his new company, and oh, did I say he’s a doctor?” Och alla svarar alltid ”That’s amaaazing!” hela tiden. Jag gillar i och för sig hur totalt orädda folk är när det gäller att framhäva sig själva; det är både härligt och en smula vulgärt på en och samma gång, liksom. Och tusen gånger roligare än någon gammal svensk jante-mentalitet, förstås. Men ändock. Ibland känns det som att det totalt ballar ur, och man kan inte låta bli att betrakta situation liksom utifrån, och småskratta lite för sig själv över hur absurt det låter.

Det finns lite av en nidbild av mammor som träffas, eller hur? Att man sitter och skryter om sina barn och ska överträffa varandra i vems barn som ligger i täten på olika områden. Det verkar vara en populär nidbild att raljera över, det där, men jag har aldrig någonsin stött på det fenomenet i verkligheten. Förrän nu, då. Jeeeezus. Britterna, däremot, är på många sätt raka motsatsen – de tenderar i stället att nästan förminska sig själva, och driver friskt med sig själva och sina tillkortakommande, ofta på ett väldigt humoristiskt sätt.

Allt som kommer från Europa anses för övrigt väääldigt coolt här. Lite roligt, tycker jag. Vet inte hur ofta jag får höra ”Love those boots! Sooo European!” eller liknande kommentarer om något jag eller Pyret har på oss. Fina kläder? ”Soo European!” Nytt trendigt matställe? ”Such a European vibe!” Snygg inredning? ”Love the European style!” Söt liten boutique med fina barngrejer? ”It has such a European feeling to it!”

Och ska vi fortsätta prata amerikaner och britter när det gäller mode, så skiljer det sig också radikalt. Tjejerna här är verkligen California girls! Korta shorts, tjocka hårsvall, mycket college-stuk på kläderna. Killarna ska vi knappt prata om, herregud. De praktiskt taget bor ju i college-kläder. Och keps, typ. I London finns ju alla stilar, men jag skulle nog säga att den mest typiska London-looken är den där quirky, vintageinspirerade egna stilen som alla übertrendiga Brick Lane-typer kör. Väldigt långt från California girls-looken. And soo European!

En annan smålustig skillnad mellan London och San Francisco är uteliggarna. I London är de så jäkla artiga! Det är ”Hello Sir!” och ”Have a lovely evening, miss!” oavsett om man ger dem pengar eller inte. (Kevin – Linus boss som är amerikan, men som också bodde i London tidigare – menar att de ger intryck av att ha gått på tjusiga privatskolor allihop, så som de uppför sig.) Här är det mer: ”Spare some change? No? *mutter-mutter* fucking Italian dipshit…” (Jodå, Linus blev kallad ”fucking Italian” häromdagen, haha!)

Hört i kaffekön

En vuxen man och hans medelålders far står i kö till kassan på Peet’s; ett trevligt litet kaffeställe runt hörnet från oss. När det är deras tur att betala drar den yngre mannen fram ett visakort. Pappan tittar förskräckt på honom, och utbrister: ”Seriously?! Don’t be a girl.” Mannen hummar och stoppar tillbaka kortet för att i stället betala med cash.

Har jag missat något här, eller? Det anses alltså omanligt att betala med kort? Haha! Vad knäppt. Undrar just om det är ett amerikanskt fenomen – om det nu är något fenomen alls – eller om det är mer universellt? Någon läsare som känner sig lite lagom macho sådär får gärna upplysa mig. Min egen man kan jag inte fråga, han är alldeles för metrosexuell.

La Niña

Alltså, vilket väder det har varit här den senaste tiden! Vi har haft temperaturer på 21 grader flera gånger nu de senaste veckorna. I freaking januari! Sedan vi flyttade hit har det tamejtusan varit strålande sol nästan varenda dag, och nu de senaste veckorna har det känts som sommar ute. Varje gång Linus och jag går ut utspelar sig exakt samma ordväxling mellan oss. Vi är som två gamla pensionärer: ”Herregud, vilket väder!” ”Ja, det är helt otroligt! Det känns ju som sommar.” ”Ja! Det är som en svensk sommardag. Om man har tur, alltså.” ”Folk går i shorts och t-shirt, liksom. I januari!” ”Ja, shit! Helt otroligt!” Sådär håller vi på och upprepar oss, helt outtröttliga. Undrar om vi någonsin kommer kunna släppa den här fascinationen för vädret? I egenskap av nordbor – om än i exil – kan det mycket väl vara så att vi är skadade för livet på den punkten.

Tydligen har det varit ovanligt fint väder den här vintern, dock. De säger att det är ett ”La Niña”-år i år; motsatsen till det mer ökända väderfenomenet ”El Niño”, som leder till skyfall och oväder. La Niña leder i stället till torka och ledsna bönder. Gillar’t! (Fast idag slog vädret om ganska ordentligt, och det har regnat för första gången på evigheter, och kallt och ruggigt blev det också – så kanske är solskensdagarna över nu på ett tag?)

Två andra niñas i helgen – vi var en sväng i the wine country igen.

Alta Plaza

Här har vi Alta Plaza – vår lokala park, vars lekplats är korvens och mitt andra hem, mer eller mindre. Lekparken är verkligen superfin! Mormor och morfar (a.k.a bobo och boba) gick hit några gånger själva med pyreskruttan. Hon protesterade lite när de lämnade huset, och ropade att mamma minsann skulle med också, men när de väl kommit iväg gick det hur bra som helst.

Gungar lite med mormor precis innan det var dags för dem att bege sig mot flygplatsen och sticka hem till Sverige igen.

H-O-C-K-E-Y hockey!

Sista kvällen min familj var här hade vi biljetter till en NHL-match i San Jose; San Jose Sharks mot Vancouver Canucks var det som spelade. Tydligen. Hockey är inte riktigt min favoritsport, i ärlighetens namn. Dels är jag en smula allergisk mot den här machogrejen med svettiga män med överdriven ansiktsbehåring som pucklar på varandra (medan någon kommentator sitter och myser i TV-rutan, och säger saker som ”nu är det mycket puss och kram på isen, höhöhö”), och dels är det ju fullständigt omöjligt att hänga med i matchen eftersom man aldrig har en aning om var pucken befinner sig. Men icke desto mindre så var det en kul upplevelse!

När vi närmade oss arenan hamnade vi mitt i ett lämmeltåg av hockeyfans i lufsiga tröjor och kepsar med hajtryck, och väl där inne var det bara blått, blått, blått vart man än såg – som Sharks-spelarnas tröjor, alltså. (Lagets logga är för övrigt en arg haj som biter sönder en hockeyklubba så att flisorna flyger. Hrmm. Jag vet inte när den där loggan designades, men den känns inte heeelt modern. Men kanske var den jättejättejättetuff på åttiotalet?) Hajtemat kunde man verkligen inte gå miste om. När spelarna gjorde entré på isen kom de till exempel ut genom en stor hajkäft, och maskoten Sharkie gick runt i publiken och hetsade folk att skrika hejaramsor (”Oh, look, it’s Sharkie!” ropade folk och sprang fram för att få hans autograf???), och varje gång det var powerplay började hela publiken som på given signal fäkta med armarna i vad som skulle föreställa en hajmun som öppnades och stängdes (ok, såhär: sträck ut armarna framför dig, forma fingrarna i en spretig kloformation och slå sedan ihop armarna upprepade gånger i takt med den hotfulla musiken som dånar ur högtalarna - voila!).

Julius var sällskapets hockeyexpert, förstås, och lyckligtvis kunde han kasta visst ljus över vad det egentligen var som försiggick där nere på isen. ”Va? Vad hände nu?” väste jag. ”Nu blev han utvisad.” ”Sharks-spelaren?” ”Nej, kanadicken.” ”Jaha… Var är pucken egentligen?” ”I målet.” ”Jaha.” Ungefär så. Det hela påminde mig om när jag, Julius och pappa var på en fotbollsmatch i Stockholm en gång, och vi satt i en sådan vinkel mot den ena målburen att vi fångades på en stort uppslagen bild i Aftonbladet. Bilden visade hur bollen gick i mål från ena långsidan, och man ser hela publiken stå upp – i extas eller i vanmakt (det var ett derby, har jag för mig); publikengagemanget är uppenbarligen enormt, stämningen är otrolig. Ja, hela publiken står – utom en person. Hon satt i stället lojt tillbakalutad och tittade åt rakt motsatt håll. Av någon anledning. Förmodligen tänkte jag väl på något helt annat än fotboll – tankarna glider ju lätt i väg i sådana här sammanhang…

Nåväl. Det var en kul grej att gå på hockey i alla fall. Very American – mycket reklamjippon i pauserna och mycket mat, såklart. När det blev slagsmål mellan spelarna vaknade publiken på riktigt – det var helt uppenbart att alla suttit och hoppats på lite smaskigt underhållningsvåld. Det var inte mindre än fyra svenskar på isen, för övrigt – det var väl ganska bra representation? Jag hejade på dem (även om de var i olika lag, då). Det slutade med att kanadickerna vann, dock, till hemmapublikens förtret.

Linus hade egentligen också biljett, men valde att stanna hemma med Alice-sprallis i stället. Jag tror han använde henne som svepskäl för att slippa.

Fisherman’s Wharf

Några snapshots från Fisherman’s Wharf. Jajaja, det är ett turistigt och allmänt jobbigt ställe att vistas på – men lite härligt också! En gång i tiden var det bara en stor fiskebas här, framför allt för krabbfiske (vilket fortfarande är jättestort), men under de senaste årtiondena har Fisherman’s Wharf mer förvandlats till en turistattraktion. Massor av souvenirbutiker, gatuartister, restauranger och annat. Härifrån utgår också många båtar om man vill ta en tur runt bukten.

Vi strosade runt lite, tittade på sjölejonen som häckar på bryggorna och på de historiska gamla skeppen som ligger här, försökte bestämma oss för ett gemensamt matställe, erfor inre splittringar i gruppen, separerade på oss för att undvika härdsmälta, åt och stack sedan till downtown en sväng för att shoppa.

Cafe Zoetrope

Efter vår lilla skogsutflykt mötte vi upp med den hårt arbetande (?) maken i downtown, för att äta middag på Cafe Zoetrope. Restaurangen ligger i Columbus Building; den ganska festliga gröna byggnaden här nedan, och ägs av Francis Ford Coppola (som även har huvudkontoret för sin filmstudio i samma hus). Ganska charmigt litet ställe, med många filmreferenser på väggarna och med vin från Coppolas egen vingård i Napa Valley. Maten var inget speciellt, dock, och inte servicen heller – men trevligt ändå.

Vid bordet intill vårt satt ett par från LA, och mannen var nyfiken på vad det var för språk vi pratade vid vårt bord. När vi berättade att det var svenska blev han eld och lågor – ”My wife is Swedish!” ropade han. ”Eriksson! And I am half-Swedish!” Min pappa, som uppenbarligen inte var helt införstådd med hur brett amerikanerna definierar sin härkomst, försökte småprata med frun, och undrade var i Sverige hon var född. Men hon hade såklart aldrig varit i Sverige, och inte pratade hon svenska heller. Hennes farfar var däremot född i Sverige, och det räcker som bekant mer än väl för att man ska definiera sig som svensk. Ganska roligt, ur vår europeiska synvinkel… De gillar verkligen sina gamla arv, amerikanerna. Det här paret hade till och med firat svensk jul på Swedish-American Hall, berättade de stolt.

Columbus Building i mitten. Transamerica Pyramid till vänster. På närliggande Caffe Trieste skrev för övrigt Coppola filmmanuset till Gudfadern. Respekt!

Muir Woods

Och här är vi framme i Muir Woods för att titta på träd. Redwood trees, närmare bestämt. Höga. Inte mycket mer att säga om den saken. Jo, att det är lite smålustigt hur man går på en perfekt tillrättalagd trägång genom skogen, utan minsta ojämnhet och med räcken på båda sidorna (både rullstolar och barnvagnar tar sig fram utan problem) – och ändå går folk runt med full hiking-utrustning??? Jaja. Linus och jag har förresten varit i Muir Woods innan för, tja, hur länge sedan kan det vara – för ett par månader sedan kanske? Eh, nehej nej, för nio månader sedan var det tydligen. Hmm, känns som igår.

Notera hur överlycklig min storebror är över att få gå runt bland de här mäktiga träden och känna sig i harmoni med naturen. Skogens gladaste kille!

Warming Hut

Här är vi på väg mot Muir Woods, på andra sidan Golden Gate-bron – men först ett litet fikastopp på Warming Hut, förstås. Vi knatade även en bit uppför berget mot brofästet, så att jag kunde visa upp bron och bukten från sin bästa sida. Alltid en given hit. Maken var för övrigt tillbaka på kontoret igen här.

Fikapaus och stenklättring. Observera att det inte är bebisen på bilden som har bajsat på stenen. Gillar bilden på mig och mina bröder, för övrigt.

My week with Marilyn

Maken och jag passade på att smita iväg på bio en kväll också, när det ändå kryllade av tjänstvilliga barnvakter här hemma. Det var ett impulsbeslut, och mormor och morfar råkade vara ute en kortis just som vi kom på att vi skulle springa iväg. Två märkbart nervösa morbröder fick underhålla henne så länge – ”tack och hej” sa vi och smet iväg. Men det gick bra, förstås. Alice är mycket förtjust i mormor och morfar (redan samma dag som de kom började hon kalla dem ”bobo” och ”boba”, och snacka om dem hela tiden), och de verkade ha det skojigt ihop medan vi var borta.

Kul att komma iväg på bio igen – det är ju inte så ofta längre. Förut var jag värsta filmjunkien. Vi såg ”My week with Marilyn”, där Michelle Williams höjts till skyarna för sin gestaltning av Marilyn Monroe, men jag vet inte jag… För mig kändes hon i alla fall inte som Marilyn. Filmen som sådan får godkänt, men inte så mycket mer. Hursomhelst var det jättemysigt att gå på bio igen – hoppas vi kan få till fler sådana date nights framöver!

Det här är vår lokala biograf – Clay – som lägligt nog ligger precis runt hörnet från oss, på Fillmore. Gillar retrocharmen!

Ocean Beach och Cliff House

På annandagen tog vi en sväng till Ocean Beach, som ligger längs med San Franciscos västra sida ut mot Stilla Havet. Det är stadens största strand – och stor är den, minst sagt. Vattnet är kallt och strömt, men det är väldigt poppis att surfa här. På en klippa vid strandens norra ände ligger trevliga restaurangen Cliff House också, där vi passade på att göra ett litet fikastopp. Det är en härlig känsla att bo så att man är omgiven av stränder, måste jag säga. Gillar’t! Mest lyrisk av alla är dock maken – det går knappt en dag utan att han slår ut med armarna i någon teatralisk gest och ropar någon klyscha om ”den friska havsluften”. Men han är ju uppvuxen vid havet, så kanske är han lite skadad, så att säga. Nu tycker han att han kommit hem - även om hem råkar vara några tusen mil från hans gamla hem, då.

Väderkvarnarna som skymtar till vänster om stranden markerar början på Golden Gate-parken. Nedanför klippan där jag och min familj står och poserar brukade det vara ett gammalt saltvattensbadhus, men det brann ner på sextiotalet. Bakom maken och Alice-sprallis ses det vita Cliff House, och till vänster om dem ses Seal Rocks, där ett gäng sjölejon brukar ligga och jäsa. 

För ett år sedan

Och såhär såg det ut på julafton i Vadstena för ett år sedan. Lilla rultkorven, som vi älskar så mycket… Nio månader var hon här.

Mer jul!

Och från den ena tomten till den andra… Här har vi några bilder från julaftonens paketutdelning! Behöver jag säga att pyreskruttan blev bortskämd å det grövsta? Kvällen var lite jobbig för henne, dock – under middagen gnälldes det och gräts om vartannat. Hon var förkyld och hängig, vilket såklart bidrog –  men kanske blev det även lite mycket med alla människor och aktiviteter och intryck? Vi gick in i sovrummet efter middagen för att läsa en bok och ta en liten paus från allt stim och stoj, men där ville hon ju inte stanna – nej, nej, hon skuttade ner från sängen och sprang tillbaka till de andra igen.

När Tomten knackade på patiodörren blev hon vettskrämd, och ville gå och gömma sig, stackaren. Jag tyckte i och för sig också att han såg lite läskig ut i sin rödglittriga kvinnokofta – men hey! It’s San Francisco. Här har vi ett öppet sinne, och välkomnar även transsexuella tomtar, förstås. Nå. Alice var inte lika öppensinnad, och tårarna sprutade medan jag försökte trösta och lugna. När paketen började delas ut blev det dock lite muntrare tongångar, och efter en stund var hon till och med framme och tog emot paketen själv. Lilla hjärtat. Av mig och Linus fick hon ett set med zoo-duplo och ett flygplansset, en hög med böcker, en portabel dvd-spelare med en Pippi Långstrumpbox (för bilrese- och restaurangfridens skull) och en Pippi-docka. Av morbröderna fick hon en, hrmm, tuff bil som gjorde konster på golvet, gjorde rivstartsljud och spelade psykedelisk musik (hon älskar den såklart – det var en av favoritklapparna. Jag… älskar den inte lika mycket). Av mormor och morfar fick hon ungefär en ziljon grejer, varav favoriten nog var en stor, pratande bebisdocka. Eller alla rit- och målargrejer, kanske – de har använts flitigt här. Av farmor fick hon bland annat pussel, söta kläder och en nalle.

Traditionen bjuder att vi spelar Julklappsspelet (hätskt tärningsspel om en pott med klappar) på julaftons kväll också, och helst något sällskapsspel också, men det hann vi faktiskt inte med – vi fick ta det dagen därpå i stället. Juldagen var för övrigt oväntat livlig här. Det är ju då amerikanerna firar jul, och jag hade förväntat mig en död stad, mer eller mindre. Jag, Julius och päronen gick ut och åt lunch på Fillmore, och där var det faktiskt en hel del folk.

På juldagskvällen, när Nettan åkt hem till Sverige igen, var det dags för den traditionsenliga TP-drabbningen också. Vi brukar spela hos Gilla och Leif varje jul, men eftersom de inte var med den här gången tyckte Julius och jag att det kunde vara kul att mixa upp de gamla vanliga lagen lite. ”Neeej!” tyckte mamma, och fick något skärrat i blicken (orolig för att ”vi barn” skulle bli ovänner om laguppställningen inte var den gamla vanliga, och julefriden skulle fara raka vägen ut genom fönstret). ”Neeej!” tyckte min storebror (orolig över att hamna i samma lag som mamma). Men nya lag lottades fram. Jag och Alexander hamnade i samma lag, och vann – men det var väldigt jämnt in i det sista. Kul! Inte så kul att jag missade en plupp på frågan ”Vart i London ska man gå om man vill se en beefeater?”. ”Höhöhö, det är för LÄTT! Buckingham Palace!” hasplade jag ur mig utan att blinka. Eh?! What? Detta kommer alltså från tjejen som bott i London mer eller mindre i fem år, och som praktiskt taget bodde granne med Towern under de första åren. Ja, herregud, det här lär man få höra i många jular…

Jesus var också med på ett hörn – kändes tryggt. Han var en julklapp från Julius, och sitter numera på instrumentbrädan i vår bil och guppar i takt med vägbulorna.

Santaland

Efter lunchen tog Julius, jag och Alice en sväng på stan, medan de andra stack hemåt för att förbereda middagen. Vi passade på att hälsa på hos tomten på Macy’s Santaland. Samma tomte som Alice absolut inte ville besöka några veckor tidigare. Det ville hon inte nu heller, men jag var fast besluten att få ett ljuvt och julemysigt litet foto på henne och Tomten, så vi gick in i tomtegrottan ändå, och tja… Så gick det som det gick också. Så länge jag var med och Tomten höll sig utanför Pyrets synfält var det ok, men när jag fick för mig att smyga ur bild genom en listig manöver tog det hus i helvete. Lilla Alice. Hon hatar uppenbarligen Tomten. Och Tomten såg inte så nöjd ut han heller. Oh well.

Då var det desto roligare att åka rulltrappa. Lyckan i att få stå själv i en rulltrappa och hålla mamma och morbror i handen ska inte underskattas. Det ska inte heller den mentala utmattning som följer efter att ha gått på stan en stund med en frigående busunge. Julius var helt knockad när vi kom hem, och jag var rätt trött jag med. Det är det där med att ha koll på allt hela tiden som är uttröttande, tror jag – koll på busungen non-stop, koll på väskan och alla prylar man har med sig, koll på att man inte tappar sin favoritdödskallescarf någonstans (tack du vänliga herre som kom springande med den efter mig), koll på att behov av mat och dryck tillgodoses, koll på att muggar och annat inte kastas iväg, koll på shoppingkassarna – och så vidare, och så vidare. (Har man vagn med sig är det lite lättare, dock, då kan man ju stuva undan alla sina tusen prylar där. Att vara tokförkyld rekommenderas inte heller i sammanhanget…)

Julaftonsmorgon

Hej lilla bloggen! Värst vad jag försummat dig den senaste tiden. Men det har varit lite mycket här, förstår du. Jag har fullt upp med alla möjliga roligheter på dagarna, och på kvällarna är det som sagt en del annat som ska hinnas med. Simple as that. Du kan inte stå i centrum hela tiden, det måste du väl förstå? Nåväl. Nu tänkte jag i alla fall kötta in en hel hög med inlägg här. Vi blev ju aldrig färdiga med julrapporteringen, du och jag, så vi fortsätter väl där vi slutade helt enkelt. Så vi kan lämna den där gamla julen bakom oss någon gång och gå vidare med våra liv. Det är väl på tiden, kan man tycka.

Ok. Så det blev julafton här i California också – trots att solen strålade under hela december och folk satt på uteserveringarna och gottade sig utan en tråd på kroppen, i princip. Eller ja, åtminstone utan en jacka på kroppen. Kändes hursomhelst mer som sommar än som juletider. På julaftonsmorgonen fick lilla Alice några paket från sin strumpa, samt några extra paket från mormor och morfar, samt ytterligare några extra som låg vackert under granen i väntan på tomten, men som hon helt sonika bestämde sig för att öppna i förtid och slet upp när hon ändå var i farten. I korvstrumpan låg det bland annat en tutande liten brandbil, vilket blev en av julens största succéer. Alice har en brandbilsperiod just nu, för att uttrycka sig milt. Böcker om brandbilar, leksaksbrandbilar och riktiga brandbilar står skyhögt i kurs. ”OUIOUIOUIOUI!” ropar hon så fort hon hör/ser/kommer att tänka på en brandbil. Och det är ofta, det.

När vi alla gjort oss i ordning tog vi en sväng ner till Ferry building på Embarcadero, för att strosa runt bland marknadsstånden och handla lite delikatesser till middagen. Marknaden i Ferry building är en favoritplats för många SF-bor – det finns hur mycket god mat som helst (ganska dyrt, men hög kvalitet), trevliga lunchställen och fina vyer över bukten och staden. Vi handlade lite, Alice levde rövare lite (genom att springa runt och tjoa som en tok där inne – ”Ooooh!” sa alla och lade huvudena på sned när de såg den här glada lilla spelevinken i sin julklänning, ”Puh” sa jag sammanbitet och jagade efter) och så åt vi lunch på Gott’s (bästa burgaren min pappa ätit, hördes han mumla mellan tuggorna gång på gång). Trevligt! Extra trevligt 1: Att busrumpan somnade lagom till lunchen. Extra trevligt 2: Att min lillebror (a.k.a Snälla Morbrorn) nu även anslutit till sällskapet – han kom från Amsterdam kvällen innan (där han pluggat och ägnat sig åt gud-vet-vad den senaste terminen). Alexander (a.k.a Elaka Morbrorn) ditchade dock oss och Ferry building; han lade sig i parken och julsolade lite i stället.

Ferry building. Maken handlar yams till en sweet potato mash som han slängde ihop till middagen senare.

Preston Vineyards

Ett par dagar innan julafton dök alltså även mina föräldrar och min storebror upp (Julius anslöt inte förrän dagen innan julafton). Och just när de kom blev jag tokförkyld, så medan maken vallade runt hela skocken på sightseeing runt om i San Francisco låg jag hemma i sängen och feberyrade i stället. Så kan det gå. De verkade ha det trevligt på sitt håll i alla fall, och jag, tja, hade det kanske inte så trevligt, men överlevde i alla fall. Lyxigt att faktiskt få ligga i sängen när man är sjuk – annars har man ju oftast en överenergisk liten busunge att ta hand om, som inte tar någon som helst hänsyn till om man har feber eller ej.

Dagen därpå var jag i alla fall lite piggare, så jag bestämde mig för att hänga med de andra på en tur till the wine country. Vi åkte till en väldigt charmig vingård i Sonoma; Preston Vineyards -väldigt annorlunda mot Sterling Vineyard, där vi var sist. Litet och idylliskt, och med en väldigt intim känsla. Det var nog nästan den trevligaste vingården jag varit på, i all sin enkelhet! Förutom vin producerade de även organisk olivolja och lite annat smått och gott, och hela stället andades småskalighet och självförsörjning. Jag drabbades av en släng av gröna-vågen-romantik, och fick för mig att Linus och jag också borde flytta ut på landet och spendera dagarna med att påta i någon gammal jordhög och känna oss ett med naturen… Vi smakade en handfull viner i deras tasting room, och blev samtidigt underhållna av managern Robert, som stod bakom disken och såg ut som jultomten själv. Trevligt! Köpte med oss några flaskor hem också, förstås – det var hur gott som helst.

Fotokavalkad! Alice sov sig igenom hela besöket och missade allt det roliga. Typisk – hon hade ääälskat alla katter som smög omkring ute på verandan.

Downtown

Downtown med pyrefarmorn, några dagar innan jul. Ser ganska lugnt ut på de här bilderna, men det var såklart full kommers. Vi fixade lite ärenden och småshoppade lite, kollade på roliga julgranar (det är många temagranar på varuhusen – alltifrån cupcakes-granar till Hawaii-granar och granar särskilt dekorerade för hundar) och åt en god lunch på Neiman Marcus.

Vi tog bilen ner till stan, vilket vi (läs: maken) får för oss att göra ibland – men det tar nästan alltid längre tid att köra än att gå! Trafiken här, särskilt under rush hour, är helt hemsk – man rör sig knappt ur fläcken. Och parkering är också något av en mardröm. Mycket trevligare att promenera. Det tar  bara en halvtimme att gå ner till stan från oss, och det är dessutom en rätt intressant upplevelse – ju närmare downtown man kommer, desto ruffigare blir kvarteren. Jag har alls inget emot att promenera där (fast jag håller mig såklart borta från de värsta gatorna) – det är tvärtom ganska fascinerande att se hur gatubilden förändras. Från mångmiljonvillorna i Pacific Heights, till strippklubbar, sjaskiga butiker, pundare och illa skötta fasader när man närmar sig centrum. Och när man nästan är framme vid Union Square, så – poff! – dyker det plötsligt upp en massa lyxhotell vägg i vägg med skumraskkvarteren också, för här börjar de stora shoppinggatorna där många turister huserar. Kontraster, kontraster…

Alice tyckte mycket om den här gatumusikanten – hon sprang runt och dansade och stirrade fascinerat på tjejen (hmm, eller killen?) med gitarren en bra stund.

Pier 39

Fler telefonbilder! Här har svärmor och jag promenerat ner till Aquatic Park och Fisherman’s Wharf en dag när Linus jobbade. Jag tror att jag kanske vant mig en smula vid alla backar i den här staden, för jag tänkte knappt på att promenaden dit är rena berg-och-dal-banan. Nettan, däremot, var lika delar fascinerad som förskräckt över backigheten, tror jag. Bra träningspass är det i alla fall – man får se det så!

Kalifornisk tomte, Pier 39, och så lunch på en liten creperia. Krabb-crepes – inte så dumt! Här ser det lite ut som att jag just berättat för Nettan att jag är gravid med åttlingar. Samt att det inte är hennes son som är pappan. Men så var det alltså inte; det är bara en helt vanlig krabb-crepe-ätarmin.

Ikea med pyrefarmorn

Håhåjaja, då ska vi se här… Nu har jag rotat runt i mina fotomappar för att se vad vi egentligen hade för oss när alla julbesökarna var här och hälsade på. Det känns ju jääättelängesen nu, herregud – so last year. Får se om jag ens kommer ihåg vad bilderna föreställer. Vad är det där för en donna som står och åmar sig bredvid min man framför någon julgran?! kommer jag fråga mig, och luta mig fram över skärmen och kisa misstänksamt. Jahaja, var det jag – oj, vad ung jag var på den tiden.

Nåväl. De här bilderna hittade jag i alla fall i min iPhone, vilket indikerar att vi var på Ikea med pyrefarmorn precis när hon kommit över. Jag brukade älska Ikea när vi bodde i London – alltid trevligt att äta lite köttbullar, gå runt och plocka på sig grejer i varuhuset och sedan avsluta med det bästa av allt – en räd på Swedish Food Market, där man kunde köpa en massa svenskt godis och svenska matvaror. Men. Nu har den där jefla Ingvar bestämt att det bara ska säljas produkter från Ikeas egna äckelmärke i Swedish Food Market! Inga fler Marabou-chokladkakor, Ahlgrens bilar eller geléhallon till den här mamman, alltså. Så nu hatar jag Ikea, kan man säga. Och Swedish Food Market kan de ju lika gärna lägga ner nu – det är väl ingen som vill ha Ikeas egna chokladkakor? *gör demonstrativa kräktecken här bakom skärmen*

Jag är inte ensam om att vara irriterad över det här, förstås – det har upprört utlandssvenskar världen över. Alltid när Ikea råkar nämnas i någon diskussion med en annan utlandssvensk halkar samtalet in på det här ämnet, och det slutar med upprörd stämning och ett indignerat samförstånd om att det kanske är lika bra att Ingvar Kamprad går och dör nu.

Ok, tillbaka till vårt Ikeabesök. Det var trots allt rätt så produktivt (även om jag gick runt med näven hårt knuten i fickan och spänd käkmuskulatur hela tiden). Linus och jag var där någon vecka innan också, och kunde inte komma överens om just någonting – det slutade med att vi gick därifrån tomhänta den gången. Att ha pyrefarmorn med sig visade sig dock vara ett genidrag – det var bra med lite objektiv input utifrån, och den här gången kom vi hem med både ny soffa, en fåtölj, något bord, en madrass till Pyrets säng och en massa andra bra-att-ha-grejer.

Alice tyckte förstås att det var jätteroligt på Ikea – som ett enda stort äventyrsland. Klättra upp och ner i sängar, provsitta stolar, dra runt på vagnar, pilla på fina lampor och mattor, samla på sig en massa bollar och försöka smuggla ner dem i varuvagnen – hon var i sitt esse, kan man säga.

Cribs

Visst ja, skulle ju visa lite bilder på vår lägenhet också. Vi tycker den är jättefin och trivs hur bra som helst här. Innan vi flyttade från London gick jag och muttrade över att jag ”inte ville byta ner mig”, och skulle vi verkligen kunna hitta ett lika mysigt ställe som vårt mews house? NÅGONSIN? Men det hade jag verkligen inte behövt gå runt och grymta om. Nya huset är ett typiskt gammalt viktorianskt San Francisco-hus, med högt i tak och fina stukaturer överallt – hur charmigt som helst. Och rymligt! Vi hyr alltså nedervåningen av huset (5000 dollar i månaden är hyran), medan ägarna – Lisa, Chuck och lille Griffin – bor på våningen ovanpå. Bilderna är från innan vi fick våra möbler och alla grejer från London.

Här har vi första rummet, rakt in till vänster från hallen. Det här är vårt extrarum, kan man säga. Lite oklart vilken roll det här rummet kommer att fylla. Vi har satt in en soffa hittills, och omnämner det lite vagt som ”familjerummet”.

Går man vidare i hallen kommer man till ett litet gästbadrum med shabby chic-känsla. Inte så mycket mer att säga om det. Jo, förresten, Alice vill inflika att duschen är fantastisk rolig – hon brukar gå in där och stänga dörren om sig. Och öppna. Och stänga. Och-öppna-och-stänga-och-öppna-och-stänga-och-öppna-och-stänga. Helst vill hon att hela familjen ska stå där inne och trycka samtidigt. ”Dää mamma! Pappa dää!” säger hon, och pekar ut exakt på vilken kvadratcentimeter var och en ska stå.

Efter gästbadrummet kommer man till busrumpans rum. Det har vi fått ganska bra ordning på nu – Alice har fått en egen säng; en riktig, alltså (fast hon har inte sovit där än), och hon har även fått ett litet bord med stolar. Allt från Pottery Barn Kids, som har hur mycket fint som helst för barnrum.

Och så har vi vårt sovrum - som har en väldig massa garderober. Gillar’t! De sväljer hur mycket som helst. Makens kläder fick tyvärr inte plats, dock. Han fick ta garderoberna i extrarummet i stället, hehe-hrmm. En härlig king size bed har vi också, som bekant. Det borde faktiskt alla ha.

The master bathroom, i sobert grått. Duschen sitter aningen lågt för maken – han måste stå som en båge när han duschar, vilket ser både bisarrt och plågsamt och väldigt festligt ut på en och samma gång. Han kan absolut inte tänka sig att duscha i gästbadrummet, dock, för där finns det ingen golvvärme. Nähä, nähä.

Går man vidare genom den långa hallen kommer man till vardagsrummet rakt fram, och svänger man av till höger hamnar man i köket. Den öppna spisen i vardagsrummet ska tydligen fungera, men vi har inte testat den än (det känns liksom inte så motiverande när det är sommartemperaturer ute). Här ser man även utgången till vår patio. Vardagsrummet är svårmöblerat – det är så mycket dörröppningar och spisar och glasdörrar överallt, hmm… Än så länge står det en ensam stackars soffa vid ena väggen – that’s it. Och en julgran, då, men den inredningdetaljen lär vi inte komma undan med länge till. Vi ska försöka enas om några fåtöljer också, och så ett bord och lite annat.

Står man i köket har man vyn från den övre bilden framför sig. Här har vi alltså matplatsen, och sedan det sista rummet längst bort – vårt så kallade sun room. Lite oklart vad vi ska göra med solrummet också. De som bodde här innan oss hade det som lekrum till barnen. Vi har en fåtölj och en läslampa där för tillfället, men det är i princip bara pyrefarmorn och Alice som utnyttjat de faciliteterna hittills.

Ja, det var väl det hela, det. Y’all seen my crib, y’all seen my cars, now get the hell on outta here! (Sorry, kunde inte låta bli.)

Nämen, hej på er!

Det kom visst lite preschool-fixerier emellan, så ingen tid för bloggande här de senaste kvällarna. Puh, vad det tar mycket tid, det där! Och enda gången man har tid att sätta sig och fixa med något – vad det än må vara – är ju när busrumpan sover. Vilket hon har krånglat med de senaste dagarna, av oklar anledning. Har i alla fall lyckats få iväg några lagom inställsamma nyårskort till våra favoritskolor nu, samt lämnat in ytterligare en ansökan – till den preschool som våra grannars son går på (well, en av dem, han går som sagt på två olika), och som de ääälskar. Väldigt kalifornisk är den; stort miljöfokus, holistisk profil och yogaklasser på schemat. Hehe. Som upplagt för flamsig urspårning under ifyllandet av ansökningshandlingarna, alltså. Vi har inte varit där ens, för informationsturerna var redan fullbokade när vi försökte skriva upp oss, men jag och pyreskruttan ska faktiskt dit i morgon på en fredags-playgroup som vi lyckades få en sista-minuten-plats till. Även den var fullbokad redan i oktober, men föreståndaren hörde hux-flux av sig häromdagen och undrade om jag ville joina – och det ville jag såklart! Det är allmänt känt att lekgruppen kan vara en väg in i preschoolen, om man spelar sina kort väl… Jag skulle tippa på att våra grannar hade ett finger med i spelet när det plötsligt dök upp en plats till Alice.

Vi har inte bara en liten sömnkrånglare i huset just nu, utan även en riktig liten mammagris. (Utvecklingsfas på gång?) Apungen har alltid varit mammig, förvisso, men den senaste veckan har hon trappat upp rejält. Bara mamma får hälla upp mjölken, bara mamma får läsa sagor, hon ska sitta i mammas knä när hon äter mat, bara mamma ska byta blöja, och så vidare… Lilla Alice. Hon är så söt hela tiden. ”Ska du och pappa gå och läsa saga nu?” frågar jag (det brukar vara Linus som nattar, och det brukar gå hur bra som helst i vanliga fall). ”Nee, mamma!” säger hon bestämt, och sedan med väldigt uppfodrande ”se så, rappa på nu”-röst: ”Mmm! Mamma! Mmm!” medan hon börjar dra i mig för att jag ska följa med till sängen. När jag ger efter och följer med kvittrar hon glatt hela vägen till sovrummet: ”Mamma-Alli! Mamma-Alli! Mamma-Alli!” ”Och pappa!” försöker jag. ”Neeeee!” säger Alice ogillande. ”Mamma-Alli!” Hon är så liten och söt och bestämd på sitt alldeles oemotståndliga sätt, så jag vill bara äta upp henne hela tiden… När jag väl lämnat henne och pappa ensamma i sängen blir det ilskna protester och en rad rymningsförsök. ”MAAAMMAAAA!” vrålar hon hjärtskärande efter mig. Ibland lugnar det ner sig och jag tror att hon somnat där inne, men så hör man plötsligt hur någon kommer tassande mot vardagsrummet på snabba små ben. Då är det i regel Linus som somnat i stället, och en överlycklig liten korv tar tillfället i akt att smita iväg till mamma.

Min lilla Alice. Det gör mig ingenting alls att hon har en mammig fas – hon får gosa och tutta och klänga på mig hur mycket hon vill. Jag läste i ”Trotsboken” (Malin Alfvén och Kristina Hofsten) för länge sedan, förresten, om hur barnet ofta har en extremt klängig och mammig fas i niomånadersåldern (det hade Alice definitivt). Där beskrivs det hur barnet ofta är passionerat förälskat i mamman (som ju oftast är barnets främsta anknytningsperson), och hur det kan ta sig väldigt fysiska uttryck – bebisen biter och tuggar på mamman (jag kommer ihåg de där upprymda kärleksbetten mitt i leken), klänger och nyper och drar i håret, vägrar släppa taget om en och gallskriker om någon annan kommer i närheten. Att det kan vara jobbigt och irriterande för den som blir utsatt för det hela. Men när man tänker på att de gör det för att de är så förälskade i oss, då kan man ju omöjligen bli irriterad, eller hur? Då blir man nästan lite rörd i stället. Och den där klängigheten, oavsett om det är en liten bebis eller en busig toddler som står för den, är ju faktiskt rätt mysig… Jag brukar hursomhelst komma att tänka på det där jag läste när Alice har sina mest intensiva mammaperioder, och försöka bejaka det så mycket jag kan i stället för att ”kämpa emot”.

Vi har haft en finfin första vecka på det nya året här, för övrigt. Flera av de andra mammorna jag känner är fortfarande bortresta, men Daphne är tillbaka i stan efter att ha firat jul med svärisarna i Miami, så vi har hängt i lekparken och gått på playgroups och sånt. Känns kul med lite vardag igen, faktiskt – jag gillar verkligen min vardag. What’s not to like, liksom! Jag måste säga att det är hög, hög livskvalitet på att bo här. Vi har haft 18-19 grader och strålande sol hela veckan, och det känns ju ganska fantastiskt i januari, får man säga. Man strosar ut i t-shirt, går till en lekgrupp och hänger lite med de andra mammorna där. Tar en sväng på Fillmore Street för att fixa några ärenden kanske, eller bara kika i butiker, och ser folk sitta och dricka kaffe och äta lunch på fullpackade uteserveringar.

Hela tiden börjar folk prata med en om ditten eller datten, och de ropar saker som ”Hi cutiepie! Love the outfit!” när korven går förbi. Hade jag varit mer av en fikamamma så hade jag väl satt mig på någon servering själv och njutit en stund tillsammans med Pyret, men nja, jag är inte så mycket för att fika… (Den där lattepappan här hemma, däremot, han går raka spåret till något favoritcafé så fort han och Alice går utanför dörren.) Och tja, så går man väl hem en stund och fixar lite, kanske tar man en tupplur tillsammans med Pyret, och sedan går vi en sväng till Alta Plaza; vår kvarterspark med världens finaste lekplats och fantastisk utsikt över staden. Har förmodligen bestämt träff med Daphne eller någon där, och springer dessutom nästan alltid in i en handfull andra bekanta mammor och nannies. Ja, ungefär så har de senaste dagarna förflutit… Jag vet inte om det är solen och värmen som gör det, eller det faktum att den här staden är så fin, eller kanske är det för att alla är så trevliga och sociala omkring en – men varje dag överumplas jag nästan av hur härligt allt är här!

Varje gång jag småpratat med någon här om hur julen varit, förresten, och berättat att våra svenska gäster älskade San Francisco, har SF-borna nästan skrattat åt mig. ”Of course they loved it!” säger de alltid. Det är liksom en sådan självklarhet att det här är världens bästa stad. Att någon som sätter sin fot här inte skulle bli upp över öronen förälskad i staden är fullständigt otänkbart i deras ögon, haha! Jag kanske håller på att bli lika såld jag med?

Kan tyvärr inte bjuda på någon bild här; har inte hunnit lägga över mina bilder från kameran än och nu är det sovdags, minsann. Måste ju vara representabel på morgondagens preschool-lekgrupp. Inte komma dit hålögd och sömndepraverad och allmänt nergången, nej, nej. Ska försöka hinna lägga upp några inlägg om julveckan i morgon, däremot. Ni får ge er till tåls lite. Nattinatt!

Gott nytt år!

Hallå, hallå! Känner att det är dags att ge något livstecken ifrån mig här! Alltid när jag tar en liten bloggpaus börjar det trilla in bekymrade sms och mail efter några dagar. Oops. Men räds icke – allt är finfint med oss! Har bara haft lite fullt upp här med alla julgästerna, plus att jag och korven haft varsin seglivad julförkylning som gjort oss en smula trötta och gnälliga… Tänkte i alla fall kika igenom den senaste veckans bildskörd strax, och försöka ge mig på en liten sammanfattning av vad vi haft för oss.

‘Twas the night before Christmas…

Granen är pyntad, klapparna är inslagna och julstrumporna hänger på spiselkransen… Förutom pyrefarmorn är nu även mina föräldrar samt bröder på plats – nu är vi redo för some serious julmys! Julefrid på er alla!

Farmor i stan!

I fredags kom pyrefarmorn hit – först på plats av våra julgäster! Jätteroligt att ha henne här, tycker vi allihop. Här är ett par bilder från helgen, när vi tog en fika utanför mysiga Warming Hut, Crissy Field. Känns som Linus och jag har fikat där hur många gånger som helst. Dels för att den mannen alltid är extremt pådrivande när det gäller fika i allmänhet, och dels för att det är ett väldigt trevligt litet ställe. Organiskt, såklart – it’s California! – och med en fin liten shop där de säljer böcker och superorganiskekologiskrättvisemärkta leksaker.

Pyrets nya favorit: banan! Som hon vägrat äta i hela sitt liv. Fram tills nu, då.

Decembervärme

Man måste ju älska det kaliforniska decembervädret! Hoppas det håller i sig så att min arma, d-vitaminfattiga familj får sig en rejäl dos sol och värme när de kommer över. Gud vet när de såg solen senast där borta i Norden…

Knutmamman i farten igen!

Julgransjakt på Clancy’s

Vi har köpt vår första egna julgran, hurraaa! Jag har längtat efter att få ha en egen gran. Hade minsann redan en liten låda med julgranspynt i garderoben som jag samlat på mig de senaste åren – och nu ska de äntligen upp! Vi tog besten till Clancy’s förra veckan; en julgransmarknad i Inner Sunset, och där strosade vi sedan runt mellan granarna och de överdimensionerade juldekorationerna och försökte välja ut ett praktfullt exemplar. Alla granar var väldigt praktfulla, dock – de såg ut att vara hämtade direkt ur någon disneyproduktion allihop. (Varför såg aldrig ens barndoms julgranar ut sådär? De var av det mer sorgligt spretiga slaget, och hade förmodligen blivit utskrattade här.) Bestämde oss hursomhelst för en tjusig historia som mätte en bit över två meter. Så – nu är vi med julgran!

Jag har fått dille på att ha håret i en ganska stram, hög knut, för övrigt. Oklart varför, men så har jag det i alla fall mest hela tiden. Knutperiod, kort och gott.

Mysbebin

Lilla Alice, sött sussandes… Är den här lilla ängeln verkligen samma person som den där spralliga vildbattingen som tjoar runt här hela dagarna? Svårt att tro!

Svenskbesök och Sausalito

Förra helgen hade vi besök av Gustav. Han var på konsultuppdrag i Denver, och tog en sväng (en ganska lång sväng, får man säga) förbi San Francisco för att hälsa på oss. Trevligt! Gustav och Alice go waaay back – Pyret betraktar honom som en av hennes äldsta och trognaste vänner. Hon var bara ett par dagar gammal när de träffades för första gången (även det när Gustav hade vägarna förbi på grund av något konsultuppdrag; Gustav skulle förmodligen ha vägarna förbi oss om vi så bosatte oss i Uzbekistan – man kommer aldrig undan den mannen!).

Det var så härligt väder i lördags, och folk satt på uteserveringarna i bara t-shirt. Så fort solen är framme blir det hur varmt som helst! Men några timmar senare kan det vara jättekallt. Märkligt det här, hur folk byter mellan shorts och vinterjacka på en och samma dag… Vi var också ute och åt – på mysiga the Grove på Fillmore – men fick hålla oss inomhus på grund av att en i sällskapet, med högst tvivelaktigt trafikvett, hela tiden ville springa iväg med sin dockvagn. Vi gjorde en liten utflykt till Sausalito också; en pittoresk liten stad som ligger precis på andra sidan Golden Gate-bron. Här insisterade maken på att det skulle ätas glass – det gjorde vi när vi cyklade hit en gång, när vi var i SF tillsammans för första gången, och det hade han tydligen fina minnen av. Vid det här laget började det dock bli rätt kyligt ute igen, så det där med glass kändes ju inte särskilt tilltalande för en normal och vettig människa… Det blev kaffe i stället.

Alice fick förresten två böcker av Gustav – en sockersöt bok i rosa toner om Hello Kitty som åker luftballong, och en med den slagkraftiga titeln Mäktiga Maskiner, med en massa bilder på traktorer och fårtransporter och andra, tja, mäktiga maskiner. Alice tittade på den rosafluffiga Hello Kitty-boken i ungefär en tiondels sekund innan hon slängde den ifrån sig för att i stället helhjärtat kunna ägna sig åt Mäktiga Maskiner. Hon har knappt släppt den där boken sedan dess. Man kan verkligen fråga sig varifrån det här blomstrande intresset för fårtransporter kommer?

Gustav och maken i hamnen i Sausalito. Lisa, vår granne, trodde förresten att Gustav och jag var syskon. ”Jättelika!” menade hon. Svenska gener, helt enkelt. Till skillnad från greken där uppe till höger, alltså.

The beast

Här har vi vår nya bil. Eller the beast, som jag kallar den. Det är ingen bil, det är ett rullande monster, mer eller mindre. I Sverige betraktas den som en stor SUV, men här anses den bara tillhöra den mellanstora klassen. Everything is bigger in America, som vi alla vet! Oavsett vilket så känns den GIGANTISK. Jag har kört den några gånger, och det är rätt roligt, faktiskt, om än en smula nervöst. Det är inte så att jag är rädd att vi som sitter i bilen ska skadas – särskilt inte i stan, där man aldrig kommer upp i några höga hastigheter – men däremot att jag ska råka köra in i någon annan bil, vars förare ofrånkomligen kommer att bli mycket vred på mig. Lite klurigt att veta var det här monstret börjar och slutar, liksom (fråga bara maken, som alltså redan kört in i väggen med den en gång). (Hehe, gillar att varenda kotte som läst om den lilla incidenten på den här bloggen frågar honom om var repan sitter, förresten.) En Volvo XC90 är det, från 2009, och för den fick vi hosta upp cirka 33.000 dollar. Automatväxlad såklart, det är alla bilar här. Känns ungefär som att köra radiobil på Liseberg när man sitter bakom ratten – bara att gasa och svänga. Gillar’t!

Här är vi nere i Marina och rastar besten. Alice tycker att det är hennes bil – så fort hon ser den (eller snarlik mörk jättebil) pekar hon och ropar AAALLI!

Lusse lelle

Litet luciapyre med rekvisita poserar för mamma på Luciadagen. Jag tyckte Leo, som härjade runt någonstans i kulisserna, kunde vara stjärngosse, men det tyckte inte han. Fast ingen verkar ju vilja vara stjärngosse nuförtiden, så who can blame him… Är det månne en utdöende art?

Playdates och lussebak

Har hunnit med en massa playdates den senaste veckan också, förstås. Hemma hos Sabine och hemma hos Daphne och i parken, som vanligt. Tror vi träffat Daphne och Leo varje dag den här veckan? Kul! Men ibland känns det nästan som att jag bokar upp mig på för många grejer; det känns som att vi stressar oss igenom dagen för att hinna med allt. Men man vill liksom inte gärna säga nej när folk bjuder in en, eller hur? Eller det kanske bara är jag som får känslan av att alla plötsligt kommer att glömma bort en i samma stund som man tackar nej till något?!

Vi har vi testat en ny grej den här veckan också; ”gym” för toddlers. En massa klätterställningar, gungor, bollar och leksaker i en jättefin gymnastiksal, där småttingarna fick stoja runt bäst de ville. Alice-sprallis var såklart överlycklig, och jag blev nästan lika exalterad själv när jag såg henne fara runt och tjoa sådär. Kostar 12 dollar per gång, vilket känns rimligt (till skillnad från en del andra lekgrupper), så dit kommer vi definitivt fortsätta gå.

Häromdagen kom Sabine & Elly och Daphne & Leo (och ytterligare ett par, faktiskt, som bjöd in sig själva mitt i alltihop på ett tämligen osvenskt sätt) över för lite lussebak här hemma också. Lussekatterna blev oväntat goda! Vi trodde att det skulle gå helt åt helvete efter att ha misslyckats med jäsningsmomentet, men det verkar som att det där med jäsning är något överskattat. De blev finfina! Efter bakeriet drabbades jag av en skrattattack av sällan skådat slag. Det var länge sedan jag skrattade på ett sådant fullständigt okontrollerat, magontsframkallande, fulfrustande och tårsprutande sätt. Daphne var lika illa däran hon med. Det var korven som låg bakom, såklart. Hon rullade runt med Leo i soffan och kastade honom hit och dit, och det hela tog sig mer och mer bisarra former. Ju mer Daphne och jag skrattade åt spektaklet, desto galnare och  spralligare blev busungen. Ja herregud, vilken uppvisning…

Baka, baka liten kaka… Krampaus med Elly uppe till höger. 

Barnvaktsdebut

Kiddosarna är inte välkomna på preschool-rundturer och informationskvällar, vilket jag tyckte var lite märkligt först – men efter att ha varit på ett par sådana tillställningar förstår jag att det hade blivit alldeles för kaotiskt om alla haft med sig sina barn. Daphne och jag har i stället passat varandras småttingar, och för både Alice och Leo innebar det barnvaktsdebut! Åtminstone när det gäller passning av någon utomstående.

Daphne kom hit med Leo för att passa korven under några timmar – och det gick på det hela taget väldigt bra. Alice blev så glad när Leo kom att hon inte brydde sig det minsta om att vi gick. Efter ett tag började hon dock fråga efter mamma och gå runt och leta (första stället hon letar på är alltid i vår säng??? som om jag någonsin skulle få ligga där och slappa för mig själv). Och så försökte hon få Daphne att gå hem genom att säga ”bye-bye” och vinka otåligt åt henne. Mot slutet, efter närmare tre timmar, kom det visst lite tårar också, när den dumma barnvakten alltså inte fattade att hon inte längre var önskvärd – men de ledsna minerna gick att distrahera bort. När vi sedan kom tillbaka kastade hon sig i min famn, och sedan vaktade hon mig noga resten av dagen… Lilla Alicen. Kändes hursomhelst som ett ganska lyckat experiment – för att vara första gången – och det lär bli fler passningar framöver. Bra om man kan hjälpa varandra! Känns mycket bättre än att anlita någon okänd barnvakt utifrån.

Alice kramas lite med en något motsträvig Leo.

Preschools igen

Förutom att fixa här hemma den senaste veckan har vi ägnat en hel del tid åt våra preschool-ansökningar. Vi har bara fått in två stycken hittills, och vi borde få in ganska många fler än så snarast om vi ska ha någon chans att få en plats till nästa höst. Men det tar tid, det tar tid… Det ska ringas runt, bokas in möten, gås på rundturer och informationskvällar, följas upp, skrivas brev och ansökningar, skickas tackkort, skickas first-choice-letters, skickas julkort, ringas igen för att påminna om att man fortfarande är intresserad (hur nu någon skulle kunna tvivla på det efter allt det här smörandet), helst deltas i fundraising events, och helst ska man få någon med koppling till skolan att skriva rekommendationsbrev åt en också, och så vidare, och så vidare. Tror det är svårt för någon som bor i Sverige att förstå den här processen fullt ut. Men om vi säger såhär då: DET ÄR HELT HYSTERISKT. Daphnes man har till exempel, ovanpå allt detta, snokat upp namn på föräldrar till barn som går på en viss preschool, sedan gjort bakgrundscheckar på dem för att se om det kan finnas någon användbar länk att spinna vidare på, och så tagit kontakt med vissa utvalda i hopp om att de ska kunna påverka processen positivt. Inga konstigheter med den saken.

Och allt det här för att ens barn ska få en plats i ett preschool-program på sammanlagt fem-sex timmar i veckan, till en kostnad av cirka 6-7000 dollar per läsår. Jorå.

Men det är fina skolor, det måste jag säga. Vår favorit hittills är nog en judisk preschool med Reggio Emilia-inriktning, som ligger nära oss. De har uppenbarligen hur mycket pengar som helst att skyffla in i sin preschool, som bland annat har en art studio med egen konstlärare (med university degree, såklart), en örtträdgård med tillhörande botanisk lärare, gymnastiksal, bibliotek, en väldigt välrenommerad musiklärare som gett ut flera egna skivor, en barnpsykolog som smyger runt i kulisserna och iakttar barnen för att fånga upp signaler om deras mående och eventuella utvecklingsförseningar. Och. Så. Vidare.  Linus och jag var där på rundtur, och Linus blev alldeles till sig – ropade rätt ut att han ville gå där själv och sånt. Överallt pågick det en massa kreativa aktiviteter! Där skulle vår lilla Alice-sprallis trivas. Lärarna verkade jättebra också, och väldigt lojala mot Reggio Emilia-filosofin (som går ut på att barnets egna nyfikenhet och upptäckarglädje helt och hållet styr dagordningen – inget lärarregisserat ”gå ut och samla löv och klistra upp på papper för nu är det höst” här inte).

Att vi är nyinflyttade gör att vi är steget efter alla andra i den här processen (inte minst när det gäller kontakter), men kan samtidigt vara till viss fördel, faktiskt. Många skolor försöker hjälpa nyinflyttade stackare. Så, vårt hopp står helt enkelt till att någon ska tycka synd om oss och förbarma sig över oss. Eller som maken och jag brukar säga: Hakhnasat orhim. Ja, det är hebreiska, alltså. Vikten av att välkomna främlingar; det är ett av de sju judiska budorden. Som i sin tur naturligtvis ger viktig vägledning i våra liv, även om vi inte är judar. Jajemän. Vägledning. Viktig sådan.

Det är väl lite si och så med vår ”Jewish identification” i övrigt. Gillade inte riktigt den sektionen av ansökningsformuläret till vår favoritskola. Tekniskt sett är vi ju inte judar… Eller, ja, inte på något annat sätt heller, i ärlighetens namn. Men vissa judiska kopplingar har vi ju. En kompis till maken var en gång tillsammans med en judisk tjej. Till exempel. (Eller om hon var katolik?!) Och en kompis till mig har en släkting som är gift med en judisk man. Funderar på om vi ska dra lite i de trådarna kanske..?

Nåväl. Förutom att vi är nyinflyttade trycker vi väldigt mycket på att vi är icke-amerikaner. Är det något som står högt i kurs hos dessa preschools så är det diversity; mångfald alltså. SWEDISH är vi, hör ni det? Och vi har bott i London i en massa år! Very multikulti! 95% av föräldrarna som söker till de här skolorna är välutbildade, vita övre medelklass-familjer från stans finare områden, och det ger förstås inga poäng på diversity-skalan – men lite exotiska prickar över bokstäverna i den sökandes efternamn kanske kan piffa till statistiken lite?

Mitt i fylla-i-ansökningsblanketter-misären som maken och jag befunnit oss i ett antal kvällar nu, har vi faktiskt också haft ganska roligt. Lite som när man satt och gjorde grupparbeten i skolan och det hela började balla ur på grund av övertrötthet och allmänt flams har vi suttit och raljerat över oss själva och skolorna, halkat in på ytterst tvivelaktiga humorspår, dragit paralleller till Fagin i Oliver Twist och till slut även börjat dra dåliga ordvitsar (då vet man att det är dags att gå och lägga sig)…

And… we’re back!

Vi lever och frodas här! Har bara varit lite avskurna från internet ett par dagar, sedan vi flyttade in i nya huset. Man kan ju bli tokig för mindre. Var på vippen att jailbreaka min iPhone för att använda den som tillfälligt modem i ren desperation (håller eventuellt på att förvandlas till någon form av hacker här???), men kom aldrig så långt. En gubbe var här och drog nya telefonlinor igår (eftersom de gamla tydligen blivit avklippta vid renoveringen; därav allt trassel), så nu är ordningen återställd. Den här mamman kan återigen sitta och kuckilura framför sin dator, universums krafter är i balans igen och änglarna sjunger i himmelen!

Så. Vi har alltså flyttat in i vårt nya hus den här veckan. Herregud, vilken tid det tar att greja med allt här hemma! Att packa upp alla lådor tar evigheter, liksom att sortera in saker på rätt ställen (och att sortera om efter att maken sorterat in saker på ett fullständigt sinnesförvirrat sätt), och vi verkar aldrig bli klara med allt fixande och röjande och donande. Tog det verkligen såhär lång tid att komma i ordning sist vi flyttade, frågar man sig? Men nej, det gjorde det såklart inte, för då hade vi ingen liten korv att rätta oss efter. Ujujuj, vad mycket tid man hade på den tiden. Jag hade helst velat att allt skulle vara klart här lagom tills alla julbesökare börjar välla in, men det var nog lite väl optimistiskt tänkt… Framför allt saknar vi en del möbler att fylla ut våra nya ytor med (den här lägenheten är mycket större än vårt mews house i London!), men vi har lite svårt att bestämma oss på den punkten, så det får väl ta sin tid.

We ♥ SF

Vårt lilla hjärta framför ett annat hjärta på Union Square. De här hjärtana, som man kan hitta lite här och var i San Francisco, är en del av ett årligt återkommande konstprojekt där olika konstnärer målar varsitt hjärta, vilka sedan auktioneras ut för att samla in pengar till SF General Hospital Foundation. Precis som den stora elefantutställningen i London förra året (Elephant Parade), och den mer kända Cow Parade, som förekommer i städer över hela världen. Att San Francisco använder just hjärtan är en vink till Tony Bennetts sång ”I left my Heart in San Francisco”. Så, nu vet ni det!

Crazy camera mom

Och apropå att SF är en liten stad; häromdagen stod jag i kassan på Macy’s barnavdelning för att köpa en söt liten kofta till korven. ”Hiiii, how are you?” kvittrade tjejen i kassan. ”I’m-good-how-are-you” rabblade jag automatiskt tillbaka. ”Did you get any good photos?” frågade hon sedan. ”???” tänkte jag. ”I saw you taking pictures of your little girl earlier today. She’s always so good, posing and smiling for the camera. You’re always taking pictures of her, aren’t you?” babblade hon på, medan jag funderade på om jag överhuvudtaget sett den här kvinnan tidigare och huruvida hon ägnat en stor del av sin fritid åt att kartlägga mitt liv eller ej. ”I saw you a couple of weeks ago when you were taking pictures of her and a cable car – she was sooo cute! I’ve seen you many times, actually!” fortsatte hon glatt. Hrmm. Där ser man. Så jag har alltså redan gjort mig ett namn här i SF, som the crazy camera mom. Hehe. Well, spot on!

Crazy camera mom i farten i Alta Plaza häromdagen. Undrar om tjejen i kassan såg oss?

Glöggfest!

Vi var hemma hos Elin och Rickard och lilla Selma i helgen också, på en liten adventsfest. Vi var fem familjer där, och alla vi mammor känner varandra – men pappastackarna ser man ju knappt röken av i vanliga fall. Kul att träffa dem också! Glögg och pepparkakor och ost och annat juligt bjöds det på. Och julmust. (Eventuellt var det Elin som lade vantarna på all julmust på julmarknaden dagen innan.) Elin och Rickard bor i Marina, och lustigt nog var Linus och jag och kollade på lägenheten precis under deras när vi letade boende (fast då bodde de i och för sig inte där) – men vi hade mycket väl kunnat bli grannar. Som sagt, det är en liten stad, det här… Dave, som håller i en lekgrupp jag brukar gå på på Fillmore Street, brukar säga att det gäller att hålla sig väl med alla man möter i San Francisco, för det dröjer aldrig länge innan man träffar dem igen i något helt annat sammanhang. Verkar ligga något i det – jag springer in i bekanta mest hela tiden när korven och jag är ute och spatserar!

Lilla Alice missade nästan hela kalaset eftersom hon valde att ta en liten tupplur i soffan i två timmar. Hon sov som en stock, trots allt stojande omkring henne.

Swedish Christmas Market

Vi var på svensk julmarknad i helgen! Det var SWEA – en organisation för svenska kvinnor utomlands – som ordnade. Rätt trevligt. En massa stånd med svenska eller pseudosvenska produkter, pysselverkstad och fiskdamm för kiddosarna, svenskt fika, luciaframträdanden och en del lustiga små gubbar som spelade dragspel och fiol och grejer i folkdräkt. Vi skulle ha kommit tidigare dock – matstånden var helt länsade när vi kom. Jag som hade hoppats på att kånka hem några flaskor julmust (slurp!) och kanske lite pepparkakor. Men vi köpte i alla fall en fin julduk, en adventsstjärna, en söt luciakrona till busrumpan och en halmbock att ställa under granen. Ganska bra utdelning ändå, alltså!

Den där duken, förresten… Jag såg samma duk på svenska kyrkans julmarknad i London förra året, och ville slå till på den. Maken var dock skeptisk; tyckte den var dyr och frågade sig om det verkligen var något att ha. Han är inte den som slår till på saker hursomhelst, utan det ska gå och tänkas och funderas och hummas i all evighet innan han köper något. Jag vet direkt om jag vill ha något eller inte, och den här duken ville jag ha. Min första julduk – vuxenheten i det! Efter att ha låtit maken gå fem varv inne på marknaden för att ”fundera över vad han tyckte om duken” (puh, ni hör vad jag har att jobba med här) hade jag till slut även hans välsignelse att slå till. När jag glad i hågen gick tillbaka till ståndet var dock duken borta! ”Det var en man här som så gärna ville köpa duken till sin fru” sa folkdräktstanten bakom ståndet. ”Tänk, så olika män kan vara!” tillade hon, och såg medlidsamt på mig. Jo tack. Det kan de, de små liven… Så, när den här dukrackaren återigen dök upp på SWEAs julmarknad i helgen behövde jag bara ge Linus en blick, så visste han att det inte var läge att gå runt och fundera och ha sig – det var bara att fiska upp kreditkortet. Och duken är jättefin – lyser upp hela vårt nya hem! Menar jag.

Det var en ganska stor tillställning, den här julmarknaden. Verkar som att svenskcommunityt i SF är rätt stort? Jag har inte engagerat mig i Swedish Church eller i Young Scandinavian Club eller SWEA eller någon av de andra svensktillhållen – det har inte känts som att det behövts riktigt, eftersom jag lärt känna en massa folk ändå. Men om man kommer helt ny och lost är det säkert bra att sådana föreningar finns. Ganska många av de som var på marknaden var ju inte svenskar på riktigt, dock. Amerikanerna har ju en något vidare uppfattning om vad det innebär att vara svensk eller italienare eller vad det nu kan vara än vad vi har – det räcker i princip med att deras mormor emigrerade till USA från Sverige för hundra år sedan för att de ska kalla sig svenskar, även om de inte kan ett ord svenska och aldrig satt sin fot i Europa.

Alice betedde sig för övrigt som en liten galning under hela marknadsbesöket; sprang runt, runt olika pelare och folks ben, kastade sig på golvet och fick plötsliga fnissattacker. Puh. Ingen rast och ingen ro där inte. (Var kommer barns otroliga energi ifrån?!) Dagens höjdpunkter enligt Pyret: Fiskdammen. Paket och fiskespö – den kombinationen kan ju aldrig gå fel. Hon insåg snabbt hur det hela fungerade, och ville gå tillbaka till fiskdammen gång på gång när hon fått sin fångst. Luciaframträdandet var också poppis. De var jätteduktiga, faktiskt – körde en lång och avancerad repertoar, och Alice satt stilla och lyssnade andäktigt. ”Bye-bye!” ropade hon sedan efter dem när de tågade ut. Sötnoskorv.

En rejäl dos svenskhet var det här!

Adventskalender

Här har vi Pyrets adventskalender. Aah, jag älskar paketkalendrar! Ser så härligt inbjudande ut, och jag hade alltid det när jag var liten. Köpte den är söta kalendern med små fickor (där tomteverkstadens leksaker ska ligga, för att sedan placeras ut på tavlan en för varje dag) och sydde på små ringar att hänga paket i. Alice är mycket fascinerad – både av de små filtleksakerna och av paketen. Jag trodde hon skulle vilja roffa åt sig alla paketen på en gång, men hon verkar ha förstått att det är ett om dagen som gäller. Det där med numreringen kan man dock glömma – hon väljer ut ett paket, och sedan är det det som gäller. Inget annat. ”Men Alice, vill du inte ha det här stooora paketet i stället? Det är dagens paket!” kan jag fråga. ”Nej! Dä!” säger lilla pyreskruttan, och pekar bestämt på det paket hon valt. ”Aaaalli!” säger hon sedan, för att understryka vems paket det faktiskt är. I paketen hittar man bland annat hårspännen, kylskåpsmagneter, badleksaker, duplo-lego, tofflor, klistermärken, någon bok, en hund som sjunger julsånger och lite annat smått och gott.

Union Square

Ett par bilder till på Union Square. Alice är mycket förtjust i den där skridskobanan – hon ville stå och titta på skridskoåkarna hur länge som helst.

Jul på Macy’s

Har blivit ett par turer till stan den senaste veckan – det är ju så julmyyysigt där nu (hmm, måste sluta överanvända ordet mysigt hela tiden, känner jag). Pyret och jag kan lätt spendera en hel dag på stan. Lätt! Eventuellt en hel vecka också. Eller en hel månad. Folk (läs: andra mammor) frågar alltid hur jag lyckas gå på stan med Alice utan att hon tröttnar och börjar gnälla, vilket verkar vara ett vanligt fenomen annars, men det brukar inte vara några problem faktiskt (sådan mor, sådan dotter, kanske?). Bara jag har bärselen med mig så kan vi vara igång hur länge som helst. Vagnen tröttnar hon på efter ett tag, men att sitta hos mamma tröttnar hon aaaldrig på. Det finns dessutom alltid ställen där man kan släppa lös sin lilla ligist, så att hon får springa av sig och utforska med jämna mellanrum. Alla nöjda och glada, alltså!

Inne på Macy’s var det juligt värre – Alice var mycket fascinerad av allt glitter och blingbling överallt. Det finns även ett tomteland på deras julavdelning, dit jag försökte ta med korven, men när hon fick syn på själva huvudattraktion – Tomten himself – tvärnitade hon. ”Ho ho ho!” ropade Tomten glatt och vinkade till Alice. Hon var mycket skeptisk; ville inte ta ett enda steg till, och drog mig ihärdigt i handen för att vi skulle gå därifrån. ”Men det är ju Tomten!” kvittrade jag entusiastiskt. ”Ska vi inte gå och säga hej till Tomten?” ”Neeej! Bye-bye!” sa Alice bestämt. Och så var det inte mer med den saken.

När vi lämnade varuhuset singlade det ner snöflingor omkring oss. ”MEN OJ, DET SNÖAR JU!” ropade jag. Men det gjorde det ju förstås inte. Eftersom det var tjugo grader varmt ute. Och eftersom det aldrig snöar i San Francisco. Det var någon form av konstsnö som sprutades ut för att skapa lite julstämning. Det hindrade mig dock inte från att ropa exakt samma sak ett par dagar senare, när jag gick ut från samma varuhus… (Amningshjärna??) Decembervädret här har för övrigt varit väldigt härligt hittills; soligt och hyfsat varmt. Känns ungefär som september i London. I fredags var det 23 grader ute, och folk låg i gräset i Lafayette och solade i bikini. Sådant decemberväder tackar jag inte nej till.

Macy’s julavdelning, och utsikten därifrån över Union Square.

Fullt upp

Puh, busy-busy här! Känns som jag alltid skriver det numera? Men det är ju verkligen så; jag har knappt en minut över på dagarna eller kvällarna, och inte på nätterna heller för den delen. Det är så mycket som ska göras så fort busrumpan (a.k.a. Den lilla diktatorn) ger mig en liten paus – mest roliga grejer, som att beställa saker till nya huset, planera julklappar och andra juligheter, pyssla ihop en adventskalender till korven, dricka glögg och äta pepparkakor eller varför inte supa till lite (jodå, den här mamman har varit ute på galej igen, hohoho!)… Men även en del mindre roliga, som att fylla i de där jäkla preschool-ansökningarna, som tar sju svåra år att skriva eftersom man måste försöka övertyga varje skola om varför de ska välja just vår familj, med ord vägda på guldvåg. Känns som att skriva jobbansökningar, fast klurigare! Nåväl. Vi har haft en jättehärlig helg här med många juliga inslag, men mer om det en annan gång. Toodles!

Slänger in en bild på Bus-Alice och Macy’s gran på Union Square så länge.

Holidays are coming

Det är så jäkla mysigt med alla juldekorationer överallt! Jag älskade London i december (ok, jag älskade alltid London, men extra mycket i december) – det kändes som en sagostad med alla fina dekorationer och all julskyltning. Men San Francisco är minsann inte heller så dumt i december! Allt är i mindre skala, förstås, men minst lika mysigt. Macy’s julgran och en isrink är på plats på Union Square (skymtar nedan), det är färgglada lampor överallt (även på många av spårvagnarna – varje gång en pyntad cable car åker förbi får jag känslan av jag befinner mig i en filminspelning; det är nästan för mysigt, för idylliskt; it’s too much!), gatumusikerna spelar julmusik och alla har satt upp överdimensionerade kransar på sina ytterdörrar. Myyyys! Det ska bli så jäkla skönt att få fira jul i vårt eget hem i år (för första gången någonsin, faktiskt) i stället för att flänga runt över halva Sverige. Ser verkligen fram emot att få julpynta och välja gran och allt det där!

Dagens Alice

Vår lilla tomtenissa i Lafayette Park idag. Lite för varmt för mössa egentligen, men det är ju så jäkla sött! Vi hade precis varit i nya huset och fixat lite, och där hittade Alice sin Makka Pakka i en kartong. Det blev ett kärt återseende!

Vår tillfälliga lägenhet

Här kommer några bilder från vår corporate apartment, som vi fortfarande bor i medan vi fixar i ordning lite i nya huset. Makens jobb betalar för det här stället, och vi har det till mitten av december. Två sovrum, två badrum, öppet kök och vardagsrum och en hall med en massa bra förvaring. Jag gillar’t! Lägenheten är ljus och fräsch och läget är trevligt (Pacific Heights, precis vid Lafayette Park), men själva byggnaden kunde varit lite roligare kanske. Hyran ligger på 6500 dollar i månaden, men då ingår en del grejer, som internet, städning och garageplats.

Ok, här har vi alltså vardagsrummet. Såhär välstädat är det bara när städerskorna precis varit här, sedan förfaller allt i rask takt tack vare den här lilla busungen. (Notera att Alice letar efter något till vänster – antagligen någon av hennes älskade In the Night Garden-dockor – och gör borta-tecknet.)

Och här har vi köksdelen, och ett litet pyre som motvilligt låter sig matas av pappa (med Peppa Pig-muta på datorn, hrmm – vi hade ju helt slutat med sådana distraktionsmoment vid matbordet och var väldigt nöjda med det, men nu har vi alltså börjat igen – fast bara ibland). Franklin Street till höger, som man har utsikt över från soffan. Här brukar korven stå och spana efter brandbilar. Så fort hon hör sirener får hon väldigt bråttom att springa och klättra upp i soffan.

Alice visar upp det extra sovrummet, som vi inte direkt använder. Såvida inte maken är in the dog house av en eller annan anledning då, hehe. Han har faktiskt fått sova där ett par gånger, som när han suttit uppe sent och jag inte velat att han ska klampa in och väcka Alice och mig när han går och lägger sig.

The master bedroom – vårt sovrum, alltså. The master bathroom skymtar också där i bakgrunden. Maken har gjort det till en (o)vana att alltid somna tillsammans med Alice efter att de läst godnattsaga på kvällen, och sedan ser jag knappt röken av honom resten av kvällen. Det spelar ingen roll att jag går in och försöker väcka honom. ”Jadå, jag är vaken!” ljuger han när jag tassar in och nyper honom i tårna. ”Jag kommer om en sekund!” fortsätter han med hurtig stämma, men det är det ingen som tror på.

Här har vi vår lilla busrumpa i sovrummet igen, och så en vy från Lafayette Park ner mot vårt hus (det är det stora fula huset till vänster). Nästa kulle som tornar upp sig efter Pacific Heights är Nob Hill, som ses i bakgrunden.

Vi har varit jättenöjda med lägenheten, trots att vår relocation agent egentligen inte ville låta oss bo här. Lägenheten ”levde inte upp till deras krav när det gäller standard”, och hon ville helst sätta oss i en annan corporate apartment precis vid Linus jobb i downtown i stället – men hu, det hade inte alls varit lika trevligt för Pyret och mig. Det är ju inget riktigt bostadsområde – bara en massa skrapor, affärer och uteliggare överallt, och det hade antagligen slutat med att vi bara gått runt och shoppat hela dagarna…

Mer om sjukförsäkringar

Jag trodde ju att vi bestämt oss för sjukförsäkring och barnläkare. Det trodde jag, ända tills jag träffade alla de andra mammorna härom dagen och berättade det för dem. ”Oh, no-no-no! You can’t have an HMO insurance!” sa de alla i kör och såg nästan chockade ut. En HMO (Health Maintenance Organization) är alltså det heltäckande försäkringsalternativet, där man inte betalar någon procentandel av vården själv, men å andra sidan bara får använda sig av läkare som är kopplade till den egna vårdorganisationen (andra får man i så fall betala ur egen ficka).

Alla de andra mammorna hade PPO-försäkringar (Preferred Provider Organization), vilket förvisso blir dyrare om man behöver vård, eftersom man måste betala en viss procentandel själv (men bara upp till ett visst tak, dock!), men som å andra sidan ger större valfrihet. Månadskostnaden för de här olika försäkringarna är ungefär de samma på makens jobb (500-600 dollar), men det kan tydligen variera väldigt mycket beroende på arbetsgivare och det exakta upplägget på försäkringen (det finns en miljon olika).

Alla var överens om att valfriheten var ett måste – om man själv eller ens barn behöver vård vill man inte riskera att inte kunna söka upp landets bästa specialist på det sjukhus som anses ledande på just det området bara för att den läkaren inte ingår i försäkringsbolagets nätverk, och så vidare. Dessutom, om man vill ha barn vill man kunna välja vilket sjukhus man ska föda på, inte vara hänvisad till det enda sjukhuset som ens försäkringsbolag samarbetar med. Och ja, jo, där har de ju helt klart en poäng. Jag har pratat om sådana här grejer med de här tjejerna tidigare, men jag har i ärlighetens namn bara lyssnat med ett halvt öra. Det är så komplicerat och tröttsamt, alltihop. Men nu jäklar vaknade jag till, och gick skärrad hem till maken och började bombardera honom med de andra mammornas argument. Så, nu har vi också bytt till en PPO och jag kan sova gott om natten… Puh.

Jag känner mig allmänt irriterad på sjukvårdssystemet här, faktiskt. Det är komplicerat och omständigt, och det kostar fruktansvärda summor! Försäkringsbolagen är inte intresserade av att försäkra någon som redan är sjuk, och det finns gott om läskiga fallgropar i det här systemet. Sabine berättade om en bekant som fått cancer, men blivit friskförklarad efter en tid. Hon mådde bra, allt var frid och fröjd och hon fick ett nytt jobberbjudande som hon hoppade på, vilket även innebar att hon fick en ny sjukförsäkring via den nya arbetsgivaren. Ett par månader sedan upptäcktes metastaser (nya tumörer) hos den här kvinnan, men eftersom försäkringsbolagen har en klausul när det gäller ”pre-existing conditions” vägrade det nya sjukförsäkringsbolaget betala någon vård! Hon och hennes familj hade inget annat val än att försöka få fram pengar själva, och med operationer, strålbehandling och cellgifter kommer man snabbt upp i miljonsummor. Ett av många exempel som visar att det nuvarande systemet är helt sjukt, i mina ögon… Samma sak om man förlorar jobbet, och mellan två anställningar drabbas av en kronisk sjukdom – säg diabetes – då finns det inget försäkringsbolag som vill ta i dig med tång sedan!

Första advent

Var inte riktigt beredd på att det skulle vara första advent helt plötsligt i söndags! Kom inte det lite hastigt på? Någon förvarning kunde man väl fått… Förra året vid den här tiden hade Ida och jag redan hunnit med ett lussebullsbak och skulle just sätta igång med pepparkaksbak också (myyys! nu fick jag akut Ida-saknad här, buhu!), men nu har jag inte hunnit julstöka något alls. Men jag har höga ambitioner för december! Fick någon form av kryddmix för svenska pepparkakor från Sabine idag, som kanske kan locka fram sockerbagaren i mig…

Första advent ägnade vi mest åt att greja med lådor och annat i nya huset, och så tog vi en liten sväng till stranden också. Baker Beach den här gången. Jag ville egentligen fota korven lite – det var superfint ljus ett tag! – men Alice var nyvaken och butter och ville knappt släppa taget om mig, så det gick sådär.

Thanksgiving

I torsdags var det som sagt Thanksgiving Day, vilket är årets största högtid i USA. Det är en icke-religiös högtid som nästan alla firar, och ursprunget sägs komma från när europeiska kolonialister (eller pilgrimer, som amerikanerna säger) kom till det som nu är Massachusetts på 1600-talet, och indianerna där visade dem hur de skulle bruka jorden och fiska. Innan hade det visst inte gått så bra för nybyggarna, men nu blev det fina skördar och därmed skördefester. En amerikansk mamma berättade för mig att den här bakgrunden med pilgrimer och indianer (”I mean, native Americans” rättade hon sig själv hela tiden) tonas ner i skolorna nuförtiden , och i stället fokuseras det på hur viktigt det är med gemenskap och att hjälpa varandra i allmänhet. (När hon var liten klädde barnen däremot ut sig till pilgrimer och indianer och tjoade runt – inte helt politiskt korrekt längre.)

Thanksgiving Day nuförtiden handlar om att samla familj och vänner, äta hur mycket mat som helst och sedan kolla på sport resten av kvällen. Typ så. Vi var hembjudna till Daphne och Tai, som även hade besök av Daphnes syster Joleen med man från New York. Joleen, stod för matlagningen och hade lagat traditionell thanksgiving-middag med kalkon (såklart!), stuffing, mashed sweet potatoes, cranberry sauce och paj. Det var jättegott! Och jättetrevligt! Småttingarna Alice och Leo fick ett eget litet bord – där de satt i ungefär fem minuter sammanlagt, men det var väldigt sött så länge det varade. Joleens man Terry var djupt övertygad republikan, vilket var ganska fascinerande – inte så ofta man hamnar öga mot öga med en sådan, haha! Han var jättetrevlig, men det blev en del färgstarka diskussioner om skatter och annat. Linus, som står hyfsat långt till höger på den politiska skalan (med svenska mått mätt, alltså) framstod som rena rama kommunisten i de här diskussionerna, hehe. Själv har jag i princip sluta diskutera politik med folk som inte tycker likadant som mig. Det blir lugnast så. (Fattar inte hur jag orkade hålla på jämt när jag var yngre? Folk med färdiga åsikter låter sig ju ändå aldrig övertygas, hur rationella argument man än kommer med.)

Fredagen efter Thanksgiving Day kallas Black Friday – från början på grund av all biltrafik den dagen, men numera en synonym för årets största reahändelse. Det är ju rea jämt och ständigt här, tycker jag, men den här helgen är något extra. Affärerna öppnar vid midnatt eller på småtimmarna natten innan fredagen, och folk campar utanför och har sig för att knipa de bästa dealarna. Det är galet mycket folk i affärerna hela dagen. Jag gillar att shoppa, men under trevliga former, så sådant där är inget för mig. Men lite shoppinng blev det ju ändå för vår del – vi köpte ju faktiskt en bil! (Och maken premiärrepade lacken redan dagen därpå, när han skulle köra in i garaget, fniss-fniss. Skönt att jag slapp bli först ut.)

Pyret insisterade på att få gå själv hela vägen hem till Daphne och Tai (som dock bara bor ett kvarter från oss).

Barnläkare och sjukförsäkringar

Har haft ett par fixiga kvällar här, så bloggandet fick stå tillbaka lite. Kvällarna är enda gången jag kan sitta och pilla med saker i fred, och ibland är det mycket man vill hinna med. Eller måste hinna med. På gårdagens lista stod bland annat att välja barnläkare till Alice. I London gick vi ju till vår baby clinic (ungefär som BVC i Sverige) och vägde och fick vaccinationer och ställde frågor om det var något. Här finns inget sådant; man går alltid till sin barnläkare, som man väljer utifrån recensioner på nätet och rekommendationer från andra föräldrar.

Man kan inte välja vilken som helst, dock, utan det måste vara någon som ens sjukförsäkringsbolag godkänner, och av dessa är sedan vissa superpopulära (det verkar gå trender i det där; plötsligt anses någon vara the pediatrician to have, och folk gör vad som helst för att säkra en plats hos denna – en mamma tipsade om att bli gravid med ett nytt barn för att komma till – nyfödda accepteras i regel lättare – för då får man även flytta över de äldre syskonen! hrmm, lite väl drastiskt kanske). Vi har i alla fall lyckats välja en nu, som både fått bra recensioner och accepteras av försäkringsbolaget och är tillgänglig för nyregistreringar. Puh!

Det där med att man måste teckna privat sjukförsäkring är även det något nytt för oss. Maken tecknar försäkringen via sin arbetsgivare, men man får själv välja upplägg. Bara ett av alternativen täckte hela kostnaden för eventuell vård, dock, med de anda fick man betala en viss procentandel ur egen ficka! Inser folk hur dyrt det kan bli, om man till exempel skulle behöva intensivvård i ett par dygn?! Verkar som de flesta av makens kolleger inte har det heltäckande alternativet, dock. Linus berättade ett exempel om en kollega vars fru fått för tidigt födda tvillingar, som hamnade på neonatal i några dagar. Svisch, så var notan uppe i 500.000 dollar! Den notan får ju gärna sjukförsäkringsbolaget ta, om man säger så.

Och medan jag funderar över diverse viktigheter bygger korven om fåtöljen här hemma till en rutschkana. Hur innovativt var inte det?! Dockan får också åka, som synes, liksom alla andra djur och dockor och bollar och dockvagnar här hemma. Hon har knappt lämnat fåtöljen ifred sedan hon fick den här briljanta idén, haha! ”Ouiii!” säger hon glatt och gör tecknet för rutschkana, och så börjar hon bygga och greja.

En massa fixande

Thanksgiving-vecka den här veckan, så maken jobbade bara måndag till onsdag (mer om Thanksgiving senare). Förutom playdates, playgroups och parkhäng har vi haft en allmänt fixig vecka här. Vi tog emot vår nya säng i huset i måndags, till exempel, och var väääldigt skeptiska till om en king size-bed skulle gå in genom korridoren och dörröppningen – men det gick faktiskt! Yaaay! (Kändes som att vinna högsta vinsten, eftersom vi mer eller mindre övertygat varandra om att det inte skulle gå.) Och i tisdags spenderade korven och jag hela förmiddagen i huset för att ta emot flyttgubbarna som kom med alla våra grejer från London; 19 lådor med air shipment och 79 lådor med sea shipment. Puh. Det är kaos där nu, kan man säga. Lådor överallt! Gubbarna fixade i ordning möblerna och erbjöd sig även att packa upp alla lådor, men det känns som vi måste göra det själva när vi vet hur vi ska organisera allt… Fy fasen, vad trevliga och serviceinriktade de var, förresten. Gillar’t! Idel artigheter och leenden.

Idag har vi varit och kikat på bil också, och det tog hela jäkla dagen! Maken tyckte det var roligt – gick runt och hummade och ställde frågor som han läst sig till att man ska ställa (ingen av oss kan ett jota om bilar). Alice tyckte också det var  roligt, eftersom det fanns en massa lego och leksaker och grejer på plats (undrar om det var en slump att det låg barnböcker framme med fakta om isbjörnar på Volvo-ställlet, eller om de faktiskt trodde att det knöt an till Sverige?). Och jag tyckte det var rena rama döden. Till slut kände jag mest ta vilken biljävel som helst till vilket pris som helst, jag bryr mig inte, bara vi åker härifrån snart. Det blev ingen affär idag, dock, men vi har i princip bestämt oss för en Volvo XC90, och slår eventuellt till på den i morgon. SUV ska man ha, tydligen. Alla här kör SUV – det är som en av de där fördomarna man går runt med, och som visar sig vara fullständigt sann.

Playgroup och flerspråkighet

På lekgruppen på Fillmore Street häromdagen sprang jag in i Griffin – vår nya lilla granne, som bor på ovanvåningen i nya huset – och hans manny Carl. (Ja, manny. Male nanny.) Pratade ganska mycket med Carl, som är supertrevlig och jätterolig (och väldigt gay). Men återigen, den här besattheten av att göra barnen flerspråkiga från tidig ålder… Jag har inte riktigt vant mig än. Carl kan en del franska sedan han var utbytesstudent i Frankrike i sin ungdom, och med Griffin väljer han att prata uteslutande franska – för att Griffin ska bli fransktalande, alltså. Dessutom går pojken på en Spanish immersion-preschool (där lärarna bara pratar spanska). Och det här är som sagt inget ovanligt alls. När folk hör mig prata svenska med Alice på lekgrupperna eller i parken blir de alltid jätteintresserade. ”What language is that you’re speaking? Is it Dutch?” frågar de. ”It’s Swedish, I’m originally from Sweden” säger jag (hittills har ingen lyckats gissa rätt språk). ”Oh, I thooought so!” säger de då. Och sedan får de något fuktigt i blicken: ”So, she’s gonna be bilingual!” Flerspråkigheten är något av det mest eftersträvansvärda bland föräldrar just nu, verkar det som.

Överkompenserar den här amerikanska föräldragenerationen för att de själva aldrig lärde sig något andra eller tredje språk? Eller är de så måna om att barnen ska kunna stå sig i den globala konkurrensen om jobb och karriärmöjligheter i en framtid som andas osäkerhet och tuffare ekonomiskt klimat? Eller dras de bara med i den allmänna trenden som verkar råda? I London var jag på flera föreläsningar av en speech and language therapist (logoped, antar jag), och enligt henne ska man alltid prata sitt eget modersmål med sitt barn, annars riskerar man att göra mer skada än nytta. Barnen kan annars plocka upp ett språk med skavanker, vilket tydligen gör det svårare för dem att lära sig flera språk – kontraproduktivt, alltså. Det här är ju inget problem på immersion schools, dock, eftersom lärarna där nästan alltid är native speakers. Men det framstår en liten smula naivt att tro att barnets flerspråkighet ska bli varaktig om de går i exempelvis en fransk preschool, med tanke på hur otroligt mycket arbete som krävs för att sedan upprätthålla ett språk i en miljö där det inte talas. Jag är ganska intresserad av språk och språkutveckling i allmänhet, så jag finner hela den här trenden ganska fascinerande… Och vem vet, om ett år har jag kanske slutat höja på ögonbrynen över det hela, och i stället satt Pyret i en Mandarin immersion preschool! (Svenska mamman Helena, som bor i samma hus som oss, har för övrigt satt sin äldsta dotter i just en sådan preschool.)

Eller så sätter jag Alice i en preschool med musikalisk inriktning, eftersom hon helt uppenbart är ett musikaliskt underbarn, hehe. (Daphne menar faktiskt på allvar att det finns en begåvning där!) Bild från nämnda lekgrupp.

Playdate hos Angelika

Daphne med Leo och Molly, Sabine med Elly och Alice samt Noelie och Alice i någon form av öm omfamning. Alice är inne i en väldigt gosig period just nu – hon delar frikostigt ut kramar och pussar åt alla håll, inte bara till mamma. 

Nya huset

I helgen fick vi nycklarna till vårt nya hus också! Härligt! Ska verkligen bli skojigt att komma i ordning där (men det lär väl ta ett tag). Huset är ett tvåfamiljshus, och ägarna bor på ovanvåningen – Lisa, Chuck och deras två-och-ett-halvt-åring Griffin – och de verkar hur trevliga som helst. Det är en 3 bed 2 bath-lägenhet, med in-kitchen dining area, vardagsrum, patio samt ett litet sunroom. Jättefint gammalt stuk på huset med många bevarade detaljer invändigt, men sprillans nyrenoverat (är det inte exakt så man vill ha det? gammal charm, men fräscht och nyrenoverat! åtminstone var det vad vi ville ha). Aningen dyrt – men som Daphnes relocation agent brukade säga när de letade boende och klagade över hur dyrt allt var i SF: ”You have to pay to live in heaven!” SF-borna håller som sagt sin stad högt. Hyresmarknaden i SF just nu är för övrigt den hetaste sedan toppen av dotcom-bubblan, så timingen är inte den bästa… Oh well. Om priserna sjunker kan man alltid försöka omförhandla hyran.

Huset ligger alltså här i Pacific Heights, bara femtio meter från fina Alta Plaza-parken och precis runt hörnet från shoppingen och restaurangerna på Fillmore. Om man vill gå ner till de mysiga shoppinggatorna kring Union Street (Marina) så är det bara tio minuters promenad dit – MEN, det är en riktig mördarbacke på vägen, så jag kommer antagligen dra mig för att gå ner där (puh, de här jäkla backarna, alltså). Att promenera till downtown tar kanske en halvtimme drygt. Och javisst ja: Ida, lyssna nu! Vi har en Marc Jacobs-butik precis runt hörnet! Självklart tänker jag alltid på dig när jag ser den! (Ida är helt besatt av Marc Jacobs, FYI. Hade antagligen varit fullständigt livsfarligt för henne att bo granne med en sådan butik, hehe.) Vi kommer inte flytta in förrän vi kommit i ordning lite; fått möbler och prylar på plats och fixat internet (väldigt viktigt! hu, jag mår fysiskt dåligt när jag inte är uppkopplad). Vi har vår tillfälliga lägenhet till mitten av december, så det är ingen brådska.

Tadaa! Vårt nya hem. Sådana här höga trappor är det till nästan alla hus, så man får parkera vagnen i garaget i stället för att ta med den in. Men jag antar att man vänjer sig.

Om mat och amning – igen

Är det någon som är nyfiken på hur det gått med amningen och maten den senaste tiden, kanske? Ni tycker kanske att det varit lite tyst om den saken ett tag? Misstänker kanske att jag fallit till föga för den lilla mjölkoholisten igen? Det har ni i så fall fullständigt rätt i. Håhåjaja… Ok. Så för tre månader sedan påbörjades alltså avvänjningen, men det var tillåtet att mysamma lite i sängen på kvällen innan läggdags och på morgonen. Ingen annanstans, dock, och det höll jag stenhårt på. I några veckor. Sedan tog vi ett liiitet, litet återfall, Pyret och jag, och ammade i bärselen när vi var ute på stan – och vips, så var vi tillbaka på ruta ett igen. Sedan kom ju flytten, och det kändes som en tillräckligt stor förändring för lilla busungen, så då ville jag inte stressa med något tuttförbud ovanpå det. I nuläget ammar Alice-korven en gång när hon vaknar till på natten (det är i princip enda gången hon faktiskt dricker någon mjölk), plus att det försiggår lite allmänt myssnaskande då och då under dagen. Helt ok för min del. Maken får ett ryck med jämna mellanrum, dock, och ropar ”Nej, nu får det vara slut med det här snaskandet! Kolla på den här lilla griskultingen!” och så skakar han på huvudet. ”Bye-bye!” säger Alice till pappa då, och vinkar åt honom för att han ska gå och låta henne mysa med mamma ifred.

Innan vi flyttade funderade jag en del på om jag skulle betraktas som en galning om jag ammade en ett-och-ett-halvtåring i USA. De flesta amerikaner ammar inte särskilt länge (eller överhuvudtaget, snarare). När vi var över i SF en gång när Alice var liten, och jag hade henne i bärselen medan hon ammade lite inne på Macy’s (utan att något syntes överhuvudtaget) hörde jag en man väsa till sin fru: ”I think she’s breastfeeding in there!” när jag gick förbi. Hrmm. Det kändes ju inte helt lovande. Men, jag har blivit förvånad faktiskt! Natural parenting, amning och baby wearing (att ha sin bebis i ergonomisk bärsele) verkar rätt stort här i SF. Jag har träffat amerikanska mammor på playgroups som ammar treåringar, och som tandemammar äldre och yngre syskon (hehe, oroa er inte, jag har inte tänkt amma så länge). Och i mitt europeiska mammagäng ammar flera av de andra mammorna sina småttingar som är i Alice ålder – i betydligt större omfattning än vad jag gör, dessutom, så jag känner mig verkligen inte obekväm med att amma.

Det optimala för mig är om korven slutar amma av egen vilja – det känns instinktivt mest rätt, och stämmer väl överens med attachment parenting-approachen jag kör, men jag trodde ju aldrig att det skulle ske med tanke på hur mycket hon älskar de här tuttarna. Men nu verkar hon faktiskt vara på väg! Min mjölkproduktion har gått ner jättemycket eftersom hon knappt ammar ”på riktigt” längre (fick till och med tillbaka min mens härom veckan, som jag inte sett röken av på, tja, två och ett halvt år), och hon har blivit mycket mer intresserad av mat sedan vi flyttade hit. Vissa dagar äter hon som en jäkla häst! Lunchfavoriten är organiska kalkonhamburgare som jag steker upp, eller organiska kycklingköttbullar med spenat, fontina och rostad vitlök (en liten finsmakare är vad hon är!), och middagsfavoriten är fortfarande pasta med rökt lax. Frukosten är sämsta målet – då vill hon knappt ha något alls, kanske på grund av den där nattamningen.

Om det går trögt att äta kan man oftast leka i henne maten. Jag brukar rada upp dockor och smådjur på bordet, och så matar Alice dem alla i tur och ordning innan hon stoppar gaffeln i sin egen mun av bara farten. Om sedan någon, säg legoisbjörnen, är extra hungrig och försöker roffa åt sig Alice mat blir det genast väldigt viktigt att äta alla köttbullarna själv. Ja, sådär håller vi på, hehe… Linus inställning när han stöter på patrull med den här lilla busrumpan är nästan alltid ”nej, det här går inte, hon vill inte, det är helt omöjligt”, vare sig det gäller mat eller tandborstning eller något annat. Men om man bara är lite påhittig och leksugen så går allt hur lätt som helst! Tricket är ju att jobba med dem, inte emot dem.

Lite amningsmys på stranden…

Got crabs?

I söndags fortsatte vi sightseeing-rundan med Pål och Lotti. En sväng till China Town (de blev lite besvikna över att det var så rent och luktfritt, dock), lite promenerande i downtown (redwood-träd och fikapaus klämdes också in), mer promenerande genom de italienska kvarteren i North Beach tills vi kom till Aquatic Park, där folk faktiskt var ute och simmade i bukten trots att det måste varit svinkallt (alltid är det någon seg gubbe som är igång). Tog en sväng i Fisherman’s Wharf också, och tittade på sjölejon (de få stackare som fanns att titta på, alltså – har nog aldrig sett så få på bryggorna där innan) och en massa färgglada blinkande (och superamerikanska) juldekorationer. Vi avslutade med att äta middag på Crab House, som ligger nere i Fisherman’s Wharf – men som trots de turistiga omgivningarna är väldigt trevligt. Gott med krabba!

Jag är inte särskilt förtjust i att sitta och lirka fram mat ur diverse hårda skal när jag äter, så jag körde en krabbpasta, men de andra kastade sig glatt över jättekrabborna. Alice var däremot inte alls intresserad av att äta, hon hade fullt upp med att spexa runt i stället – göra piruetter på golvet och flirta med folk till höger och vänster. Puh, inte riktigt lika avslappnande att gå ut och äta en god middag nuförtiden som det en gång var… Men vad gör väl det. Även om hon är en liten vildbatting med massor av energi och vansinnigt nyfikna små klåfingrar så lyssnar hon faktiskt när jag säger ”stanna här, Alice”. Hon stannar till och tittar på mig, och så håller hon sig duktigt i närheten (i ytterligare några sekunder, alltså, sedan behöver man eventuellt påminna igen).

Krabbor på Crab House!

Napa Valley

I helgen dök pyrefarfarn och Lotti upp här. De har varit på California-semester, och gjorde ett litet stopp i San Fran också innan de skulle flyga tillbaka till Sverige. Trevligt! Efter några sightseeing-stopp runt om i SF på lördagen gjorde vi en utflykt till Kaliforniens vindistrikt. Väldigt fina höstfärger på vinrankorna! Vi åkte till Sterling Vineyards i norra änden av Napa Valley; en ganska stor vingård där man först fick åka linbana upp till själva vingården, och sedan promenera runt och titta på hur de framställde vinet medan man smakade ett glas här och ett glas där. Jag tyckte alla viner vi smakade var helt fantastiska! Och tappade visst räkningen på antal glas vi smuttat på redan efter tre glas. Hoppsan. På vägen hem hade vi tänkt stanna på en annan vingård och äta middag, men det var det visst fler som hade tänkt, för när vi kom dit var det en och en halv timmes kö för att få bord (man fick inte reservera innan)! Aj då. Fick bli en burgare i bilen i stället, och det gick ju det med.

Trevlig utflykt! Men vädret kunde ha varit lite bättre. Den här helgen har varit rätt ruggig, med höstkyla och regn – riktigt vinterväder med San Francisco-mått mätt. Men, som de säger här – det är alltid fler soliga och varma dagar runt hörnet. Vädret kan gå från jättevarmt till jättekallt till jättevarmt igen på bara några dagar. Och så fort solen tittar fram blir det supervarmt. (Den är lömsk, den där solen – jag smörjer Alice som en galning här varje dag. Och mig själv också, för den delen, annars skulle jag väl se ut som en sån där knallbrun, skrynklig Florida-pensionär med lila hår lagom till jul. Minus det lila håret, eventuellt – fast man vet aldrig.)

Sterling Vineyards, Napa Valley. Kolla de här moderna männen, förresten, som båda bär man bags! På makens står det dessutom Yummy Mummy, hehe.